Du har haft flera inlägg i medier, bland annat om synen på barnäktenskap som ökat i Sverige i takt med att fler flyktingar kommit hit. Vad är det du vill ha sagt i den debatten?
– Barnäktenskapen har vållat problem för landets socialförvaltningar som inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till dem. En del följer lagen och bryter upp äktenskapen medan andra väljer att inte göra något alls, av rädsla för att göra sig skyldiga till kulturella övertramp. Men lagen är tydlig på området. Barnäktenskap är inte tillåtna och därför ska de brytas upp. Jag håller helt med om det. Men den frågan jag lyfter fram är hur detta kan göras på ett så smidigt och minst smärtsamt sätt som möjligt för alla inblandade. Och framför allt för de unga flickorna. En enkel tvångsseparation från myndigheternas sida kan vara skadlig för dem, beroendeband mellan flickan och den äldre mannen kan vara svåra att förutse. Det kan å ena sidan leda till att flickan känner sig lättad och hoppfull i frigörelsen. Men det kan å andra sidan leda till en existentiell kris med bristande stöd från den närmaste omgivningen och en kulturell hemlöshet som följd. Barnäktenskapen ska inte tillåtas, det är jätteviktigt att svensk lag följs, men det är också viktigt att myndigheterna beaktar såna här aspekter och tar ansvar för flickornas välmående med genuint engagerad omsorg, skydd och vägledning. Jag tänker också på de äldre männen, att de inte föraktas utan har rätt till sin värdighet och rätt att känna sig som betydelsefulla och respekterade medborgare.
Rätt till sin värdighet, hur menar du då?
Foto: Eva Bergstedt– Alla människor har behov av att vara del i en samhällsgemenskap. Och alla har en skyldighet att foga sig under regler och normer i det samhället. Men det är också viktigt att känna sig önskad och att få känna sig värdig för den man är. Den känslan ska vi måna om.Vad får dig att engagera dig i flyktingfrågan?
– Den angår mig, både som människa och som socialantropolog. Som människa därför att jag känner stark oro över hur samhällsklimatet kan vända så snabbt som jag tycker det gjort i Sverige, inte minst efter händelserna i Köln. Från värme och medmänsklighet till öppet rasistiska och islamofoba kommentarer både i sociala medier men också i etablerade forum som ledarsidor på de stora dagstidningarna.
– Som antropolog känner jag mig manad att gå in i debatten därför att jag har verktygen för att kunna analysera vad som nu sker och varför det sker. De hjälper mig att se bortom den ofta väldigt snäva och tvådimensionella bilden av samhällsproblem som media, i sin iver att förenkla, tenderar att ge oss. Och då ser jag det som mitt ansvar att aktivt vara en del av diskussionen.
– Kulturen står i centrum i samhällsdebatten. Jag förstår till exempel reaktionerna och oron över det som hände i Köln och på andra platser. Men det rättfärdigar inte någon att döma ut alla män från Mellanöstern eller Nordafrika som kvinnohatare. Jag blir väldigt orolig när jag ser att en del etablerade svenska ledarsidor och debattörer nu håller en linje där de inte ens vill försöka förstå andra perspektiv. Det är ren etnocentrism, det vill säga en inställning där den egna kulturella överlägsenheten är en självklarhet. Den retorik som de för fram gör viljan till att försöka förstå ”den andre” till närmast en svekfull handling, där de som förespråkar förståelse anklagas för att vara terroristsympatisörer och liknande. Men hur ska vi kunna göra något åt problemen om vi inte förstår?– Antropologin har lärt mig att den genuina viljan att förstå inte är samma sak som att rättfärdiga. Vi ska aldrig acceptera våld och övergrepp. Men vi måste förstå för att kunna agera förnuftigt. Vårt handlingsutrymme krymper om vi inte förmår oss att försöka förstå ”den andre”. Att kommunicera är det enda fruktbara sättet för att nå förändring och en fredlig samexistens.
Du lyfter fram vikten av att förstå ”den andre”. Innebär det att alla som anser sig vara antirasister ska förstå dem som känner oro och är rädda för att det kommer för många asylsökande till Sverige? Till exempel människor som röstar på Sverigedemokraterna.
– Ja, det tycker jag, absolut. Vi måste förstå människor – det är endast så vi kan kommunicera och finna en gemensam grund. Även de som är benägna att klä sig i svart och springa runt på Sergels torg för att puckla på alla med utländskt utseende – vi måste förstå dem. Bara på så vis kommer vi kunna lära oss mer om de kulturella och sociala orsakerna bakom deras känslor och beteenden, de faktorer som formar oss alla. Det är enda sättet vi kan närma oss problemet på.
Förstår du att människor i Sverige kan känna rädsla och oro, till exempel för terrordåd?
– Det gör jag verkligen. Bataclan-dådet i Paris, till exempel, drabbade mig själv starkt. Jag kunde känna igen mig i och relatera till sammanhanget på en djup nivå. Jag är musiker också och rädslan kändes i magen nästa gång jag ställde mig på en scen. Men jag tycker att rädslan som idag finns, rädslan för islam och annat som ”de andra” tar in, är mindre befogad än det mycket mer reella, större och farligare hot som har drabbat vårt samhälle. Och det är den allt mer växande och allt mer accepterade rasismen som har etablerat sig.
För alla flyktingar som kommer hit är ju vi i Sverige ”den andre” för dem. Ska de på samma sätt försöka förstå oss?
– Frågan är mer komplex än så. För de är inte här på samma villkor som alla andra. De är inte här på semester, de har i de flesta fall inte valt att fly, de tvingades fly. Vi måste behandla människor som kommer hit på ett sätt som får dem att genuint vilja göra sitt yttersta för att bli de bästa medborgare de kan bli. Om vi kräver att de så fort de kommer in i landet ska erkänna det etablerade rådande sättet att tänka och agera som det enda rätta så kan det inte annat än försvåra integrationen. Och då är risken stor att dessa människor – istället för att intressera sig för det svenska samhället – skyr det och söker sig inåt, mot den kulturella grupp som ser till att de känner sig önskade, respekterade och där de kan vara med utan att behöva känna sig diskriminerade.– I mötet mellan etniciteter gör sig de kulturella skillnaderna gällande. Som värdar borde det inte ligga i vårt intresse att försöka förklara dessa skillnader i termer av ett normalt ”vi” och ett avvikande eller onormalt ”dom”. Det är först när vi har sett till att de människor som kommer till oss känner sig värdiga och framförallt som en tillgång – snarare än en börda – som vi kan förvänta oss att de även ska förstå oss.
– Och för övrigt – i en ömsesidigt respektfull samvaro där allas lika värde är mer än bara slagord så finns det inget ”vi” och ”dom”.
Du har själv varit flykting. Hur påverkar den erfarenheten dig?
– Ja, jag kom hit som 15-åring tillsammans med min mamma 1993, från Bosnien. Det är en av anledningarna till att jag sökt mig till antropologin. Kulturell identitet och tillhörighet, och spänningarna som blir följden av olikheterna, är sådant som förbryllat och fascinerat mig sedan dess. Detta att förstå utan att fördöma, först, för att sedan verka för en värld där vi månar om och angår varandra. Det är nyckeln.
Foto på flyktingar: Flickr