Späckhuggare utanför Alaska. Foto: U.S. National Oceanic and Atmospheric Administration, via Wikimedia Commons
– Om predatorn är effektiv på att utnyttja sitt nya byte kan det få långsiktigt negativa konsekvenser för hela näringsväven, även om det på kort sikt gynnar predatorns överlevnad, säger David Gilljam, doktorand i teoretisk biologi som tillsammans med professor Bo Ebenman och fil.dr. Alva Curtsdotter publicerar en ny modellbaserad studie i tidskriften Nature Communications.
Genom att arbeta med både naturliga och datorgenererade näringsvävar visar forskarna hur en överexploatering av resurser orsakade av predatorer som skiftar byte i värsta fall kan leda till en ”utdöendekaskad”, där art efter art slås ut i en sorts dominoeffekt.
Ett dramatiskt exempel på detta är stillahavskustens späckhuggare, vars huvudsakliga byte var nyfödda valkalvar. Då valbestånden minskade kraftigt på grund av intensiv fångst började de i stället jaga säl. När sälbeståndet i sin tur snabbt decimerades, gick späckhuggarna över till att äta havsutter. Det lättade på trycket för utterns favoritföda sjöborrarna, vilka då betade ner de tångbälten som varit barnkammare för många fiskarter och marina smådjur.
– Tänk ett rep som består av ett antal tvinnade fibrer. Om repet utsätts för en kraft kommer den att fördelas över alla fibrer. Om en av dem går av fördelas kraften över de kvarvarande fibrerna, varpå trycket ökar på varje enskild fiber. Om flera fibrer går av brister till sist hela repet, säger Bo Ebenman.
Andra exempel ur verkligheten:
De arktiska isbjörnarna får i takt med en smältande havsis allt svårare att jaga säl, som är deras naturliga byte. I stället har de börjat söka sig upp på land för att livnära sig på markhäckande fåglars ägg och ungar – fåglar som redan är utsatta för andra predatorer till exempel fjällräv. Risken är då att predationstrycket på dem blir för stort.
Västafrikanska fiskare överger sina fiskevatten vid dålig tillgång på fisk – orsakat av storskaligt industriellt fiske – för att i stället jaga i naturreservat på land, vilket leder till kraftigt minskande bestånd av bytesdjuren där. Människan är för övrigt en extremt flexibel och effektiv predator som påverkar ekosystemen i stor skala.
Linköpingsbiologernas teoretiska simuleringar går på tvärs mot den tidigare uppfattningen om vad som sker när en predator förlorar sitt favoritbyte.
– Då har man ansett att en utdöendekaskad förhindras om predatorn är anpassningsbar och kan skifta till ett annat byte. Våra nya resultat tyder på att det kan bli tvärtom, konsekvenserna kan bli ännu värre. Ett bytesskifte är ett tve-eggat svärd – det kan kortsiktigt gynna den flexibla predatorns överlevnad men på lång sikt få negativa konsekvenser för hela näringsvävens beständighet, säger Bo Ebenman.
Foto: Dennis Anderson
Artikel: Adaptive rewiring aggravates the effects of species loss in ecosystems av D. Gilljam, A. Curtsdotter & B. Ebenman. Nature Communications 6:8412, september 2015. DOI: 10.1038/ncomms9412
Publicerad 2015-10-05