Vi har åkt båt från Malexander i sällskap med Fia Sundin, masterstudent i ekologi, och Eric Carpholm, vd för Boxholms skogar och den som ansvarade för den avsiktligt anlagda branden – en naturvårdsbränning.
Vädret är ovanligt ruggigt för sommaren 2013. Vi lastar ur utrustningen som Fia haft med sig från Linköping: dunkar med glykol och T-sprit, några verktyg och plastburkar. Och en tesil, men den skulle inte användas på fikarasten, visar det sig.
Vi tar oss upp en bit från stranden. Här ligger svarta träd som ett plockepinn. De har blivit kvar efter stormarna Gudrun och Per. När jag lägger handen på en av de sotiga stammarna strömmar värme genom fingrarna. Ett minne av branden? Nej, snarare en kvardröjande effekt av gårdagens sol, som absorberats av svärtan.
Fia Sundin är masterstudent i ekologi vid LiU och här på ön gör hon fältstudierna till sin masteruppsats. Vilka insekter hittar man här ett år efter branden? Två sorters fällor ska Sotig barkge svaret. Fönsterfällan består av en hängande glasskiva i ett träd. Insekterna krockar med skivan och faller ner och drunknar i en brödform fylld med glykol som konserveringsmedel. För att hindra större djur att dricka av glykolen häller Fia också i en slurk illaluktande T-röd.
Fallfällan är till för att fånga marklevande insekter och består helt enkelt av en liten hink som grävts ner i marken.
Nu ska de tio fönsterfällorna och två fallfällor vittjas och innehållet fraktas hem till labbet för artbestämning. Under vandringen över stock och sten samlar Fia upp innehållet, låter det rinna av i tesilen och sorterar det i plastburkar. En av fallfällorna har grävts upp och ligger vid sidan om hålet. Ett pojkstreck? Mer troligt en grävling eller räv.
Naturvårdsbränningar har blivit ganska vanliga i naturreservat. Men här befinner vi oss på produktiv skogsmark ägd av Boxholms skogar AB, som totalt förvaltar 36 000 hektar i Östergötland. Bolaget är certifierat för ett socialt och miljömässigt ansvarsfullt skogsbruk enligt protokollen FSC och PEFC. Detta innebär bland annat att ägaren åtar sig att fortlöpande bränna en yta i relation till slutavverkningsarealen, med avsikten att bevara ekologisk mångfald.
– Det är en viktig del om vi vill bruka skogen på ett naturligt sätt, även om det för en skogsman kan ta emot att elda upp moget virke, säger Eric Carpholm.
Fram till 1800-talet var skogsbränder vanliga. Oftast var det blixten som tände på och det skedde med intervall på högst 50 år. Det var bränderna som förnyade skogarna och genom årtusenden skapade anpassningar hos växter och djur. Historien tog en ny vändning när skogarna fick ett ekonomiskt värde och människorna fick resurser att släcka bränder.
De tolv hektaren på ön i Sommen brändes av på sex timmar, förutom en mindre del som har en annan ägare. Innan dess hade noggranna förberedelser gjorts för att garantera säkerheten. En bränningsledare hämtades ända från Västerbotten där vanan vid hyggesbränder är större. Det får varken vara för torrt eller för blött, vinden får inte vara för stark eller byig. För att ytterligare hålla kontroll på elden högg man ner yviga hagmarksgranar och höga enar.
Ett år efteråt satte Fia Sundin igång med att dammsuga ön på brandgynnade arter av kärlväxter, svampar och skalbaggar. Marken har nu börjat grönska mellan de sotsvarta trädstammarna. Ormbunkar och björkskott dominerar och här och där har levermossor och bruna rotmurklor tagit chansen att sticka upp ur den brända jorden.
Svedjenäva och brandnäva är så kallade fröbanksarter vars frön kan ligga vilande i marken i hundratals år i väntan på en ny brand. Fröna gror först vid en temperatur mellan 50 och 100 grader.
Bland skalbaggarna är det framförallt praktbaggarna som snabbt dyker upp när elden väl slocknat.
– De har sensorer som känner av röklukt på långt håll, och vissa kan bara föröka sig i den döda ved som uppstår efter en skogsbrand, säger Fia Sundin.
En annan del av hennes projekt är att djupdyka i historiken över skogsbränder och blixtnedslag, och se om det finns samband med förekomsten av brandgynnade arter som rapporterats till Artportalen.
– Det kan ge ett svar på frågan om flera successiva bränder kan öka antalet brandgynnade arter. Det är uppgifter som kan användas för att planera framtida naturvårdsbränningar så att de får så bra effekt som möjligt, säger Fia Sundin.
De data hon använder utgår från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och sträcker sig från 1998. Men historiken över skogsbränder går tillbaka ända till medeltiden. Spåren finns i stammarna hos överlevande träd, så kallade brandljud eller brandlyror, och kan dateras ganska exakt med hjälp av årsringarna. I Norra Kvills nationalpark i Småland är brandspåren är särskilt väl bevarade. Från 1401 fram till 1770 har forskarna daterat bränder som inträffat i genomsnitt vart 21:a år.Text: Åke Hjelm 2013-07-09
Foto: Vibeke Mathiesen, Johan Carpholm