Hem

Stora skillnader i fosterbarnsvård

31 januari 2014

Birgitta Weibull
Fosterhem har varit den vanligaste placeringen för dem som inte kunnat bo hos sina biologiska föräldrar, men det har varit stora skillnader i svensk fosterbarnsvård beroende på både tidsperiod och landsända, visar en ny studie vid Linköpings universitet.
– Några generationer tillbaka var fosterbarn mycket vanligt i Sverige och många kan berätta om egna erfarenheter, om fosterbarn i familjen, hos grannarna eller i skolan. Men erfarenheterna kunde skilja sig mycket åt. Placeringen kunde ha skett frivilligt, eller med tvång, vara lång- eller kortvarig, säger Ingrid Söderlind.

Hon är forskare vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier och har tillsammans med Johanna Sköld vid Tema Barn studerat lokala och regionala skillnader i svensk fosterbarnsvård under 140 år, från 1860-talet och framåt.

– Det långa tidsperspektivet gör det möjligt att se hur fosterbarnsvården förändrats under en period när Sverige utvecklades från jordbrukssamhälle till tjänstesamhälle, säger Johanna Sköld.

Belysa förflyttningar

Det regionala perspektivet gör att studien dessutom kan belysa de förflyttningar som alltid har präglat fosterbarnsvården. Barn kunde placeras långt från hemorten, inspektörer reste runt för att övervaka vården och många lokalsamhällen tog både emot och skickade iväg barn.

– Eftersom fosterbarnsvården i regel undersökts i begränsade geografiska områden har variationerna i hur förflyttningarna organiserats hittills inte uppmärksammats, säger Ingrid Söderlind.

I mitten av 1900-talet placerades många stadsbarn som fosterbarn på landsbygden, som har varit ett starkt ideal för barndomen. Barnlöshet och behov av både arbetskraften och ersättningen för fosterbarnsvård gjorde dessutom att det fanns en efterfrågan på fosterbarn. Längre fram på 1900-talet strävade man efter att placera barn nära hemmet och färre stadsbarn skickades ut på landet.
  

Antalet har minskat

– Många placeringar i fosterhem har skett på grund av fattigdom och social utsatthet, men höjd levnadsstandard och bättre möjligheter för föräldrarna att ta hand om sina barn, som offentlig barntillsyn, gör att antalet fosterbarn har minskat, berättar Johanna Sköld.

Samtidigt har fosterbarnens ålder förändrats, från små barn till tonåringar, och det har blivit vanligare att det är barnets eget beteende som leder till placering i fosterhem.

Innan det fanns daghem var bristande barntillsyn en vanlig anledning att placera barn i fosterhem. Ibland fick barnet växa upp hos mormor eller andra anhöriga, men många föräldrar placerade sitt barn hos privatpersoner som annonserat efter fosterbarn.

Ökat statligt inflytande

– Det fanns en marknad för fosterhem som vid sekelskiftet 1900 karaktäriserades som en fosterbarnsindustri, men det har inte varit känt att de privata placeringarna var så vanliga långt in på 1900-talet. I slutet av 1940-talet var hälften och på 1970-talet en fjärdedel av alla fosterbarn placerade privat, konstaterar Johanna Sköld.

Hon ser paralleller till dagens konsulentstödda familjehem och privata stiftelser som rekryterar och utbildar fosterföräldrar.

– Lagstiftning, ekonomiskt stöd och ett växande antal professionella har under 1900-talet ökat det statliga inflytandet, men det finns fortfarande en spänning mellan statlig kontroll och privat fosterbarnsvård, säger Ingrid Söderlind.

Studien publiceras i boken ”Fosterbarn i tid och rum. Lokal och regional variation i svensk fosterbarnsvård ca 1860-2000” som gavs ut i april 2014 på Carlssons förlag. Förutom Johanna Sköld och Ingrid Söderlind har även Ann-Sofie Bergman, forskare vid Linnéuniversitetet, lämnat bidrag till boken.



2014-01-31

Taggar