Att starta eget som veterinär är på många sätt ett lättare val än inom andra branscher. Samtidigt ställs den privatpraktiserande veterinären inför flera svåra dilemman. Det visar Jenny Appelkvist, doktorand i företagsekonomi. Hon har i sin lic-avhandling vid Linköpings universitet gjort en första studie av veterinärbranschen utifrån tre aspekter; genus, entreprenörskap och profession. Hennes studie omfattar alla kvinnor som är veterinärer och egna företagare i Östergötland, tio stycken. Totalt finns 27 privata företag drivna av veterinärer i Östergötland.
Att starta eget är ett jämförelsevis enkelt beslut för en veterinär, konstaterar hon. Man bränner inga broar. Investeringarna är överkomliga.
- Rörligheten är stor i branschen. Man kan jobba några år som anställd, sedan starta eget, och sedan gå tillbaka till att bli anställd igen. Det är svårare till exempel i vårdsektorn.
Majoritet kvinnor
Professionen karakteriseras också av en snabbt ökande andel kvinnor, ja, idag domineras den av kvinnor. Ändå är det bara hundra år sedan den första kvinnan antogs på veterinärutbildningen. Sedan 1970-talet är kvinnorna i majoritet och idag utgör de 80 procent av studenterna.
Ända sedan 1980-talet har en privatisering av veterinärsektorn diskuterats. Men fortfarande finns de statliga distriktsveterinärerna kvar, även om de nu också konkurrensutsätts. Och idag förs en kritisk diskussion om att de tar för sig allt mer på den växande smådjursmarknaden. För branschens omvandling består också i att smådjursmarknaden växer stort på bekostnad av nyttodjuren. Övergången till smådjur gynnar också lönsamheten, vilket kan förklara riskkapitalets relativt nyväckta intresse för branschen.
Flera dilemman
Jenny Appelkvist identifierar tre dilemman som veterinärer ställs inför som egna företagare. Det första är balansgången mellan etik och lönsamhet. De etiska reglerna kan komma i konflikt med kraven på lönsamhet. Veterinärer får exempelvis inte använda sig av braskande marknadsföring, istället blir relationen till kunden central. Det innebär att veterinären som person är viktig vilket ställer stora krav på tillgänglighet.
Ett andra dilemma är det mellan kund och patient. Ska man rekommendera en dyr operation för mattes älskade katt även om det inte leder till en varaktig förbättring? Jenny Appelkvist berättar om en äldre, synskadad man vars katt behövde få en spruta varje dag för sin diabetes. Katten var mannens viktigaste sällskap, men hur skulle han klara av att ge den livsnödvändiga sprutan?
Det här dilemmat skärps när patienterna i ökande grad är sällskapsdjur istället för nyttodjur. Känslomässiga skäl blir allt viktigare i den medicinska bedömningen. Jenny Appelkvist talar om en ”känslornas ekonomi”. Här spelar också den teknologiska utvecklingen en roll. Idag kan man med avancerade behandlingar bota sådant som för tjugo år sedan innebar en säker död. Avancerade behandlingar kräver dock avancerad utrustning och är kostsamma.
Kollega eller konkurrent är det tredje dilemmat som Jenny Appelkvist pekar ut. Veterinärer förutsätts samarbeta, rådfråga varandra och även remittera patienter sig emellan. Men kollegan är samtidigt en konkurrent som opererar på samma marknad om samma kunder. Balansgången blir delikat.
Jenny Appelkvist lade fram sin lic-avhandling den 11 januari.
Foto: Anika Agebjörn (bilden på Jenny Appelkvist), Monica Westman (hundbilden).