Försäkringskassan tycker att arbetsgivaren kan göra mer. Arbetsgivaren framhåller kravet på lönsamhet och hänvisar till läkaren. Läkaren tar rollen som den sjukskrivnes advokat. Arbetsförmedlingen kan inte göra något så länge den sjuke är sjukskriven. Och den sjukskrivne själv går inte sällan i pakt med arbetsgivaren och understryker svårigheten att gå tillbaka till jobbet.
På vad som kallas avstämningsmöten ska återgång till arbetet för en sjukskriven planeras med de olika parterna närvarande. Här möts representanter för försäkringskassan, arbetsgivaren, en medicinsk specialist, den sjukskrivne själv, och i något fall en representant för arbetsförmedlingen.
Nio sådana samtal spelades in 2007-2008. De har analyserats och presenterats i en vetenskaplig artikel i Journal of Occupational Rehabilitation. Förste författare är doktoranden Ida Seing, Rikscentrum för Arbetslivsinriktad Rehabilitering, RAR.
- Idén med de här mötena var att parterna skulle samarbeta kring rehabiliteringen för den sjukskrivne, säger hon. Men istället ledde de till en förhandling om var ansvaret för rehabiliteringen egentligen ligger. Inte sällan uppstod tydliga konflikter.
Hon identifierar tre olika perspektiv som delvis krockar; det reglementsenliga, det medicinska, och arbetsplatsens. För försäkringskassans representant handlar det inte bara om att få den sjukskrivne tillbaka i jobb, utan också om att bedöma hur stor arbetsförmågan är och därmed rätten till ersättning.
Arbetsgivaren är den starkaste parten i förhandlingen, konstaterar Ida Seing, och den som har sista ordet i frågan om och hur arbetsplats och –uppgifter kan anpassas. Oftast är detta omöjligt, enligt arbetsgivaren. ”Vi måste ha hela väggen målad, inte bara halva”, som en av dem uttrycker det. Utrymme för att rehabilitera finns inte i en produktion med lönsamhetskrav, och försäkringskassans representant kan då inte göra mycket annat än att vädja.
- Försäkringskassan verkar inte riktigt ta in hur dagens rådande arbetsliv ser ut, säger Ida Seing. Man talar mycket om återgång i arbete, men det måste ju finnas arbeten att rehabilitera människor tillbaka till.
Arbetsförmåga har definierats som ett samspel mellan en rad olika faktorer, medicinska, sociala, arbetets utformning osv. En rullstolsburen person kan ju till exempel sköta ett stillasittande arbete. I praktiken hänvisade dock samtliga parter till det medicinska utlåtandet när de talade om arbetsförmåga. Det medicinska perspektivet förblir dominerande, konstaterar Ida Seing.
Artikeln heter ”Policy and practice of Work Ability: A Negotiation of Responsibility in Organizing Return to Work". Medförfattare till Ida Seing är Christian Ståhl, Lennart Nordenfelt, Pia Bülow och Kerstin Ekberg.
På vad som kallas avstämningsmöten ska återgång till arbetet för en sjukskriven planeras med de olika parterna närvarande. Här möts representanter för försäkringskassan, arbetsgivaren, en medicinsk specialist, den sjukskrivne själv, och i något fall en representant för arbetsförmedlingen.
Nio sådana samtal spelades in 2007-2008. De har analyserats och presenterats i en vetenskaplig artikel i Journal of Occupational Rehabilitation. Förste författare är doktoranden Ida Seing, Rikscentrum för Arbetslivsinriktad Rehabilitering, RAR.- Idén med de här mötena var att parterna skulle samarbeta kring rehabiliteringen för den sjukskrivne, säger hon. Men istället ledde de till en förhandling om var ansvaret för rehabiliteringen egentligen ligger. Inte sällan uppstod tydliga konflikter.
Hon identifierar tre olika perspektiv som delvis krockar; det reglementsenliga, det medicinska, och arbetsplatsens. För försäkringskassans representant handlar det inte bara om att få den sjukskrivne tillbaka i jobb, utan också om att bedöma hur stor arbetsförmågan är och därmed rätten till ersättning.
Arbetsgivaren är den starkaste parten i förhandlingen, konstaterar Ida Seing, och den som har sista ordet i frågan om och hur arbetsplats och –uppgifter kan anpassas. Oftast är detta omöjligt, enligt arbetsgivaren. ”Vi måste ha hela väggen målad, inte bara halva”, som en av dem uttrycker det. Utrymme för att rehabilitera finns inte i en produktion med lönsamhetskrav, och försäkringskassans representant kan då inte göra mycket annat än att vädja.
- Försäkringskassan verkar inte riktigt ta in hur dagens rådande arbetsliv ser ut, säger Ida Seing. Man talar mycket om återgång i arbete, men det måste ju finnas arbeten att rehabilitera människor tillbaka till.
Arbetsförmåga har definierats som ett samspel mellan en rad olika faktorer, medicinska, sociala, arbetets utformning osv. En rullstolsburen person kan ju till exempel sköta ett stillasittande arbete. I praktiken hänvisade dock samtliga parter till det medicinska utlåtandet när de talade om arbetsförmåga. Det medicinska perspektivet förblir dominerande, konstaterar Ida Seing.
Artikeln heter ”Policy and practice of Work Ability: A Negotiation of Responsibility in Organizing Return to Work". Medförfattare till Ida Seing är Christian Ståhl, Lennart Nordenfelt, Pia Bülow och Kerstin Ekberg.