Det är Kerstin Johansson, docent, lektor i socialt arbete och verksam vid Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, som tillsammans med professor Verner Denvall och professor emeritus Evert Vedung presenterar sina resultat i Scandinavian Journal of Public Administration Vol 19, No 2 (2015). Temanumret med Kajsa Lindberg, Barbara Czarniawska och Rolf Solli som gästredaktörer, handlar om new public management och har titeln ”After NPM?”.
NPM hämtat från näringslivet
I artikeln “After the NPM Wave. Evidence-Based Practice and the Vanishing Client” skriver Johansson, Denvall och Vedung om vad vågen av new public management (NPM) inneburit för den svenska välfärdssektorn och hur det relaterar till införandet av så kallad evidensbaserade praktik.
Uttrycket NPM används för att beskriva den våg av organisatoriska förändringar som svept genom västvärlden i den offentliga sektorn. Synsättet har lånats från näringslivet och centrala begrepp är effektivisering, privatisering, bättre styrning och decentralisering.– NPM skulle göra välfärden mer effektiv, men modellen är gjord för en annan typ av verksamhet. Välfärden har delvis andra preferenser: den är skattefinansierad och har kunder som ofta är svaga, säger Kerstin Johansson.
Klienter är inte välfärdskonsumenter
I sann NPM-anda talas det om brukare som ”välfärdskonsumenter” men den jämförelsen haltar, anser Kerstin Johansson. En konsument är självständig och kan göra egna val, men det utbudet finns inte i välfärden. Istället bör man tala om klienter och också anpassa välfärdsmodellen efter det.– Välfärden måste välja och hitta sin egen styr- och organisationsmodell och teorier utifrån dess specifika krav. Idag har man varken organisation eller styrmedel som fungerar, säger Kerstin Johansson.
Kerstin Johansson har i sin forskning under flera år studerat utvecklingen av den evidensbaserade praktiken. 2008 presenterades SOU-utredningen ”Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten – till nytta för brukaren” som skulle stärka kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Målet som sattes upp är att tre lika perspektiv och delar inom socialtjänsten ska bidra till kunskapsutvecklingen: brukarens perspektiv, de professionella samt den vetenskapliga forskningen.
Det som nu slås fast i ovan nämnda artikel är att brukaren tappats bort i processen.
– Brukarnas medverkan har försvunnit allt mer. Dels genom färre direkta åtgärder som är riktade direkt till brukarna, men att de också försvunnit som en aktör i samtalen, säger Kerstin Johansson.Den dagliga verksamheten präglar välfärdsområdet
Hon ser också att det är svårt att nå ner i organisationen med långsiktig och övergripande kunskapsutveckling: verksamheterna är i hög utsträckning lokalt handlingsorienterade och fokus ligger väldigt mycket på att klara den dagliga verksamheten.
– Du kan fråga vilken socialchef som helst om vilka frågor som präglar verksamheten och du får svaret att det dels är att personalen inte orkar och säger upp sig och dels att barn- och ungdomsärendena blir allt tyngre. Samtidigt är det ju det som satsningen efter SOU-rapporten skulle förbättra, säger Kerstin Johansson.
Hon menar att det är dags att också börja prata om en evidensbaserad organisation: att hitta en organisationsmodell som gör att socionomerna och verksamheten orkar i längden. För att uppnå det måste man börja tänka strategiskt om den egna organisationen och inte bara ha ”här och nu”-perspektivet. Risken är att man annars bara släcker bränder och att perspektivet då blir allt för kortsiktigt. Samtidigt upplever många som jobbar ute i praktiken att ärendena blir fler och resurserna aldrig räcker till.
– Behoven har inte ökat dramatiskt egentligen. Det som tillkommit och som kräver resurser är ensamkommande flyktingbarn och EU-migranter. Annars är det samhällsförändringar i stort som påverkar verksamheterna, säger Kerstin Johansson.
Läs hela artikeln här: After the NPM Wave. Evidence-Based Practice and the Vanishing Client