– Jag blev för ett år sedan tillfrågad av OECD om jag kunde skriva en rapport om EU:s försök att skapa en politik för arbetskraftsmigration till Europa. Så det gjorde jag. Den har sedan blivit granskad av expertgrupper inom OECD och EU-kommissionen och det var den rapporten jag presenterade för EU-ländernas delegationer och EU-kommissionen. Vi var fyra forskare som höll föredrag.
Vad visar din rapport?
– Den tar upp vad EU konkret gjort mellan 1999 och fram till idag vad gäller arbetskraftmigration till Europa, till exempel olika direktiv som upprättats. För parallellt med den omfattande debatten kring flyktingfrågan i Europa så pågår också denna diskussion kring arbetskraftsmigration. EU-kommissionen vill lyfta frågan. Det handlar om tillväxt och konkurrenskraft och om en demografisk utveckling med en allt mer åldrande befolkning i Europa. Enligt deras siffror så behövs 25 miljoner fler personer som kan arbeta i EU-länderna fram till 2020.
Men behövs det arbetskraftsmigration när arbetslösheten i så många EU-länder är extremt hög? Dessutom är ju antalet människor på flykt så stort. De skulle väl kunna täcka det behovet?
– Ja, det skulle man ju kunna tycka. Men frågan är komplicerad. Med flyktingpolitik följer ofta permanenta uppehållstillstånd och en rad rättigheter för dem med flyktingstatus. Det är de flesta länderna inte intresserade av. De vill ha en snabb, flexibel arbetskraft. Tidigare var arbetsmigrationen enbart inriktad på strikt högutbildad arbetskraft. Så är det inte längre. Nu vill EU även ha en politik för lågkvalificerade arbetare som kommer på säsongsbasis och tar sådana jobb som EU-medborgarna själva inte vill ha. De grupperna har få rättigheter, enligt EU-direktiven. De får till exempel inte stanna länge eller ta med sig sina familjer.
Lyckas EU-kommissionen väcka EU-ländernas intresse för frågan om arbetskraftsmigration?
– Nej. Kommissionen har höga ambitioner på området men har inte lyckats infria dem. De får inte till stånd att länderna ska enas om att ta emot fler arbetskraftsinvandrare och att reglerna för detta ska harmonieras. Alla länder har sina egna politiska agendor kring behov, arbetslöshet, egen arbetsmarknad och demografi. Så det blir en krock mellan kommissionens ambitioner och de enskilda ländernas politik. Kommissionen ser det hela ur ett mer strukturellt, långsiktigt perspektiv utifrån demografiska beräkningar, medan politikerna har ett mer ”här och nu-perspektiv”.
Har du fler resultat i din rapport?
– Ja. Från början sökte EU-kommissionen efter breda lösningar där alla som hade ett jobberbjudande skulle kunna komma, och dessutom få rättigheter och permanent uppehållstillstånd. Men det hela blev totalt nedröstat. Nu finns det istället en lång rad direktiv som är anpassade efter olika sektorer och grupper, som till exempel studenter, säsongsarbetare och högkvalificerad arbetskraft. Systemet är fruktansvärt komplext med en massa olika arbetskraftmigranter som har olika rättigheter, juristerna sliter sitt hår.
Har din forskning någon betydelse för hur beslut fattas i den här och andra frågor som rör migration?
– Om man inte är direkt med och skriver fram lagförslag och policys så är det svårt att veta. Men att få delta på ett sånt här möte till exempel, och bli lyssnad på, är förstås alltid ett slags inflytande.
Kommer EU-kommissionen att få fram en gemensam policy kring arbetskraftmigration, tror du?
– Om man tittar i backspegeln så var många helt säkra på att EU aldrig skulle få till en monetär union. Oenigheterna var helt enkelt för stora, ansåg många. De hade ju fel. Så kanske länderna så småningom kommer att tycka att det även behövs en gemensam politik kring arbetskraftsmigration. Men samtidigt – vi har 28 länder med extrema olikheter, politiska motsättningar och kriser. Storbritannien kanske går ur EU, till exempel. Så just nu finns en stor osäkerhet om EU:s framtid överhuvudtaget.
2015-06-18
Vad visar din rapport?
– Den tar upp vad EU konkret gjort mellan 1999 och fram till idag vad gäller arbetskraftmigration till Europa, till exempel olika direktiv som upprättats. För parallellt med den omfattande debatten kring flyktingfrågan i Europa så pågår också denna diskussion kring arbetskraftsmigration. EU-kommissionen vill lyfta frågan. Det handlar om tillväxt och konkurrenskraft och om en demografisk utveckling med en allt mer åldrande befolkning i Europa. Enligt deras siffror så behövs 25 miljoner fler personer som kan arbeta i EU-länderna fram till 2020.
Men behövs det arbetskraftsmigration när arbetslösheten i så många EU-länder är extremt hög? Dessutom är ju antalet människor på flykt så stort. De skulle väl kunna täcka det behovet?
– Ja, det skulle man ju kunna tycka. Men frågan är komplicerad. Med flyktingpolitik följer ofta permanenta uppehållstillstånd och en rad rättigheter för dem med flyktingstatus. Det är de flesta länderna inte intresserade av. De vill ha en snabb, flexibel arbetskraft. Tidigare var arbetsmigrationen enbart inriktad på strikt högutbildad arbetskraft. Så är det inte längre. Nu vill EU även ha en politik för lågkvalificerade arbetare som kommer på säsongsbasis och tar sådana jobb som EU-medborgarna själva inte vill ha. De grupperna har få rättigheter, enligt EU-direktiven. De får till exempel inte stanna länge eller ta med sig sina familjer.
Lyckas EU-kommissionen väcka EU-ländernas intresse för frågan om arbetskraftsmigration?
– Nej. Kommissionen har höga ambitioner på området men har inte lyckats infria dem. De får inte till stånd att länderna ska enas om att ta emot fler arbetskraftsinvandrare och att reglerna för detta ska harmonieras. Alla länder har sina egna politiska agendor kring behov, arbetslöshet, egen arbetsmarknad och demografi. Så det blir en krock mellan kommissionens ambitioner och de enskilda ländernas politik. Kommissionen ser det hela ur ett mer strukturellt, långsiktigt perspektiv utifrån demografiska beräkningar, medan politikerna har ett mer ”här och nu-perspektiv”.
Har du fler resultat i din rapport?
– Ja. Från början sökte EU-kommissionen efter breda lösningar där alla som hade ett jobberbjudande skulle kunna komma, och dessutom få rättigheter och permanent uppehållstillstånd. Men det hela blev totalt nedröstat. Nu finns det istället en lång rad direktiv som är anpassade efter olika sektorer och grupper, som till exempel studenter, säsongsarbetare och högkvalificerad arbetskraft. Systemet är fruktansvärt komplext med en massa olika arbetskraftmigranter som har olika rättigheter, juristerna sliter sitt hår.
Har din forskning någon betydelse för hur beslut fattas i den här och andra frågor som rör migration?
– Om man inte är direkt med och skriver fram lagförslag och policys så är det svårt att veta. Men att få delta på ett sånt här möte till exempel, och bli lyssnad på, är förstås alltid ett slags inflytande.
Kommer EU-kommissionen att få fram en gemensam policy kring arbetskraftmigration, tror du?
– Om man tittar i backspegeln så var många helt säkra på att EU aldrig skulle få till en monetär union. Oenigheterna var helt enkelt för stora, ansåg många. De hade ju fel. Så kanske länderna så småningom kommer att tycka att det även behövs en gemensam politik kring arbetskraftsmigration. Men samtidigt – vi har 28 länder med extrema olikheter, politiska motsättningar och kriser. Storbritannien kanske går ur EU, till exempel. Så just nu finns en stor osäkerhet om EU:s framtid överhuvudtaget.
2015-06-18