Från LiU till solidarisk ekonomi i Managua

- Det är främmande för oss. I Sverige är det ju självklart att vi äter den mat vi själva vill, oavsett säsong och oavsett vad den kostat att producera. Här i Managua kan man få höra att avokado och mango kan du inte köpa nu, du får vänta till det blir säsong. Många är också hänvisade till att äta det de själva kan odla eller har råd med, oftast bönor, berättar Klara Friman.

Nicaragua är Centralamerikans fattigaste land och här lever 44 procent av invånarna under fattigdomsgränsen. Många av dem är småskaliga jordbrukare och trots att de själva producerar livsmedel, hårt pressade av de multinationella bolagen, lägger de ner hälften av sin inkomst eller mer på mat. Matsuveränitet innebär att människor själva ska få välja vad de vill producera på sin egen mark och samtidigt ha tillräcklig inkomst för att överleva.

66 organisationer i samarbete

Sedan tre månader tillbaka arbetar Klara Friman för PECOSOL, en plattform för solidarisk ekonomi, som är ett samarbete mellan 66 organisationer i fem länder, Nicaragua, Guatemala, Honduras, El Salvador och Costa Rica.

Uppdraget konkret är att ta fram en grafisk profil och en kommunikationsstrategi.

- Medlemmarna i PECOSOL ordnar utbildningar och workshops om solidarisk ekonomi, de arbetar för att stärka och hitta nya lokala marknader och få bort mellanhänder så att producenterna själva kan sälja sina varor. De försöker också påverka regeringar när de tar fram nya lagar, berättar hon.

Exakt vad som menas med solidarisk ekonomi är inte solklart. Ett av de stora möten hon deltagit i inom plattformen ägnades åt att diskutera just den saken. Men i princip bygger den på fem principer:

• Matsuveränitet, jordbrukande bönder ska ha rätt att bestämma vad, hur och var de producerar.
• Jämställdhet, alla har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.
• Självstyrande organisationer, kooperativ är vanliga där alla har en röst.
• Respekt för miljön. Ekologiskt jordbruk, biodiversitet och förnybar energi är några grundstenar.
• Rättvis handel, bra villkor för både producenter och konsumenter.

Klara FrimanKlara Friman sitter i 30 graders värme och strålande sol i Managua när vi kopplar upp oss via Skype för att göra intervjun. Utanför mitt fönster vräker snön ner och det är nollgradigt. Men visst längtar hon hem lite ibland, även om Managua nu efter tre månader känns som hemma.

- Det kan vara lite tufft ibland att vara ensam tjej i en stad som Managua, största skillnaden är nog säkerheten. Efter sex på kvällen är det mörkt och då är det inte säkert att gå ute på gatorna, det är inte alls lika upplyst som i Sverige. Det känns också ovant att bli objektifierad som kvinna, det är många som ropar efter en på gatorna och det blir rätt påfrestande i längden.

Men fördelarna överväger och hon ångrar inte en sekund att hon tog chansen.

- Jag umgås bland annat med dem jag bor med, en tjej från Holland, en tjej från Tyskland samt en nicaraguansk kille. Jag har också en grym handledare, Denis.

Otroligt vackert land

Några mil ifrån Managua, i staden Matagalpa, finns även svenska Elin som åkt hit via samma praktikantprogram och som arbetar på ett kaffekooperativ.

- Vi arbetar 40 timmar per vecka, men resten av tiden försöker Elin och jag åka runt i landet och se oss omkring. Det är billigt att åka med de små trånga bussarna och det kommer på försäljare som säljer vatten, läsk och godis. Det är ett otroligt vackert land, berättar hon.

Examensarbetet gjorde hon inom cirkulär ekonomi och det är hållbarhet hon vill jobba med i framtiden. Hon har också varit utbytesstudent i Spanien i ett år så ett biståndsprojekt i ett spansktalande land kändes lockande:
- Jag ville ha ett arbete som betyder något och började söka på nätet.

SIDA erbjöd ett antal möjligheter och hon fastnade för praktikantprogrammet hos We Effect, tidigare Kooperation utan gränser, något som alltså förde henne till Nicaragua. Praktikanterna får resan betald och lever sedan på sitt traktamente.

- Det är billigt att leva här, intygar hon.

Gör kommunikationsplan

De resterande två månaderna ska hon nu fortsätta att fila på den grafiska profilen och se till att lämna efter sig en kommunikationsplan.
- De behöver kunna kommunicera och jag hoppas och tror att de kommer att ha nytta av det jag gör.

Och så ska hon lära sig dansa Salsa.
- Det är en fantastisk möjlighet att få vara och arbeta här och jag har redan lärt mig massor, om Nicaragua, om bistånd och inte minst om mig själv. Jobbet här är ju inte så tekniskt, men det är bra om fler civilingenjörer tar chansen att åka, för det är viktigt att få in många olika perspektiv i biståndsarbetet.

I mitten av mars bär det hemåt och då ingår det i uppdraget att redovisa sina erfarenheter, bland annat genom att åka ut i skolor och berätta om Nicaragua.
- Jag rekommenderar verkligen alla att söka den här typen av praktik.