Foto: Anna NilsenHan har en fin väg till jobbet, Thomas Lunner. En färjetur över sundet och dryga tre mil längs havet. På cykel. Varje dag, sommar som vinter.– Cyklandet ger mig en kreativ vila.
Timmarna på cykeln ger honom tiden till reflektion i en annars hektisk tillvaro.
– Det är ingen slump att några av mina bästa forskaridéer kläckts där på cykeln.
Precis som att en och annan suverän idé också växt fram under bilresorna mellan familjens hem i Helsingborg och Linköpings universitet.
Individanpassade hörapparater
Foto: Anna NilsenThomas Lunner var bara 25 år när han gjorde ett genombrott inom hörselforskningen med ett examensjobb i digital signalbehandling. Arbetet kom sedan att ligga till grund för utvecklandet av världens första digitala hörapparat. Ett tekniksprång som innebar en stor förbättring för världens miljontals hörselskadade människor med mer individanpassade hörapparater och bättre ljud.Allt började på högstadiet hemma i Avesta i Dalarna. I klassen fanns en tjej med allvarliga hörselproblem. Thomas Lunner var redan då intresserad av både teknik och medicin.
– Jag blev jättefascinerad, tänk om det skulle gå att utveckla en teknik som kunde förstärka de ljud hon ville höra och sortera bort andra.
Kognitiv hörselvetenskap
Foto: Anna NilsenIntresset förde honom så småningom till civilingenjörsstudier inom teknisk fysik och elektroteknik på LiU. Och det var där, i B-huset, under mörka tysta kvällar som han och studentkompisen Johan Hellgren med hjälp av algoritmer och matematikprogram la grunden till det som 1995 kom att bli den första digitala hörapparaten. Samarbetet kom sedan att utvecklas tillsammans med LiU-professorn Stig Arlinger och det danska företaget Oticon, som arbetar med hörselteknik.– Vi insåg tidigt att det var världens grej. Att det här var en världsuppfinning.
Sedan dess har Thomas Lunners forskning inom området hörsel och hörapparater fortsatt och han är flerfaldigt prisbelönad för sina insatser. Idag är han chef för en stor forskargrupp på Oticon. Han har sin arbetsplats på företagets forskningsavdelning Eriksholm någon mil utanför Helsingör och kombinerar arbetet där med en professorstjänst på deltid i kognitiv hörselvetenskap på LiU. Den tjänsten är kopplad till Linnécentrum HEAD, ett flervetenskapligt forskarcentrum inom området hörselnedsättning och dövhet som Thomas var med och startade.
Riskfaktor för demens
Foto: Anna NilsenKombinationen med en fot i näringslivet och den andra i akademin är perfekt, tycker han. Högkvalitativ forskning kan direkt omsättas i utvecklingen av hörapparater.– Vi har kontakt med de bästa forskarna i världen inom området. Många vill samarbeta med oss eftersom det ger resultat.
På Oticon har han hand om ett tiotal doktorander och postdoktorer från olika hörn av världen, alltifrån Holland, Frankrike och Danmark till Bangladesh och Kina.
– De är en väsentlig del av utvecklingen och driver arbetet framåt. Jag håller i 20 projekt, det blir många möten världen över för att hålla fart på dem. Jag ser mig som en cirkusartist, en sån där som har en massa tallrikar i snurr på en pinne, samtidigt. De snurrar på fram till en viss gräns, och då måste jag gå in och stötta upp så att snurret kan fortsätta.
Hörsel är idag ett starkt forskningsområde. Med en åldrande befolkning ökar antalet människor i världen som hör dåligt. Hörselskador är dessutom en riskfaktor för demens eftersom många som hör illa blir socialt isolerade och hjärnan därmed stimuleras mindre.
– Bortåt en miljon i Sverige hör så pass dåligt så att de skulle behöva en hörapparat, men det är bara 300 000 som har en.
Samarbetar med psykologiforskare
Foto: Anna NilsenDe övriga 700 000 – ja, de drar sig för att ta steget. Här handlar det ofta om ett stigma, en ovilja att inse att hörseln är allvarligt skadad, menar Thomas Lunner.–Det har med självbild att göra. Att acceptera en kronisk sjukdom och fatta ett beslut om att man behöver hjälpmedel.
Därför samarbetar han också med psykologiforskare på LiU där bland annat internetbehandling av hörselskadade via kognitiv beteendeterapi, KBT, ingår.
Idag ligger Thomas Lunners fokus i skärningspunkten mellan hörselteknik och kognitiva funktioner. Dagens hörapparater anpassas alltmer efter en persons kognitiva förmågor. Hörselskadade behöver anstränga sitt arbetsminne mycket mer än de med normal hörsel, till exempel i miljöer med mycket folk och brus. Det innebär att de ofta blir trötta och får ett sämre minne på grund av ansträngningen.
– Kopplingen mellan hjärnan och hörseln är högaktuell i forskningen, det är väldigt hett.
Ännu ett tekniksprång
Inom tio år kommer tekniken att ha utvecklats i ännu ett tekniksprång, spår Thomas Lunner. Via tester i Eriksholms labbmiljöer prövar forskarna nu att få fram teknik där ögon och hjärna kan styra ljuden i en riktning som hjälper den hörselskadade. Det sker med hjälp av elektroder kopplade till hörapparaten. Om en hörselskadad till exempel vill lyssna på en person som sitter till vänster vid ett fikabord ska det via ögonrörelser gå att styra ljudet så att den personens röst blir tydligare än bruset runt omkring.
– Styrning av ljudet blir en del av framtidens hörapparat och det är en otroligt spännande utveckling. Men vi har långt kvar till det perfekta. Hörapparater ger inte tillbaks normal hörsel, men kompenserar. Jag vill vidare tills vi får fram ännu bättre teknik.
Tjejen på högstadiet
Vad är det då som ligger till grund för Thomas Lunners fascination för just hörselområdet?
Han stannar upp ett ögonblick i tanken, återkommer till tjejen på högstadiet.
– Det var hon, faktiskt. Intresset väcktes där. Det känns som att jag har en mission. Jag vill hjälpa de som hör dåligt, för att jag kan. Göra mig själv nyttig. Det gör mig helt enkelt – glad.