Kriminalteknikerns vardag överträffar tv-seriens

Den tekniska bevisningen kan inte leverera någon absolut sanning, men spelar en avgörande roll i kriminalserier. Corinna Kruse har forskat om teknisk bevisning i både verkligheten och tv-serierna. 

– Det går inte att komma fram till en absolut sanning med hjälp av teknisk bevisning så som det gör i kriminalserier. Men det gör också verkligheten mycket mera intressant än fiktionen, säger Corinna Kruse som är forskare på Tema teknik och social förändring och i en nyutkommen bok gör en kriminalteknisk resa genom rättsväsendet.

Verkligheten mer avancerad än tv-serier

Hennes grundläggande fråga är hur man löser brott rättssäkert utan tillgång till varken själva brottet eller den absoluta sanningen.
Hon har intervjuat alla yrkesgrupper inom rättsväsendet och följt deras arbete på brottsplatsen, under förundersökningen, i laboratoriet och i domstolen.

– I kriminalserier pekas människor ut som brottslingar när deras DNA stämmer överens med prov från brottsplatser, men verkligheten är mer komplicerad än så, säger Corinna Kruse.

Hon menar att det ingår så mycket mer än labbresultat i teknisk bevisning. För att kunna förstå bevisningen måste man titta på hela rättsväsendet och inse att det är först i domstolen som bevisen prövas och den juridiska sanningen görs.

Studerar tv-serien CSI

Corinna Kruse har också analyserat den amerikanska kriminalserien Crime Science Investigation, CSI, där kriminalteknikerna skildras som hjältar som med hjälp av tekniska bevis löser framförallt grova våldsbrott. Hon menar att teknisk bevisning har en viktig roll i allmänhetens föreställningar om hur rättvisa skipas och att TV-serierna skapar förväntningar som kriminalteknikern ofta möter på brottsplatsen.

– I CSI är kriminalteknikern en centralfigur som finns på både brottsplatsen, i laboratoriet och i förhörsrummet. Men i den svenska verkligheten lämnar kriminalteknikern över spåren från brottsplatsen till laboratoriet. Och forensikern som gör analysen i labbet besöker mycket sällan brottsplatsen utan lämnar resultaten vidare till förundersökningen.

Det kriminalteknikern hittar på brottsplatsen sätts in i ett större sammanhang med bevisning från till exempel förhör med brottsoffer, misstänkta och vittnen som kan ingå i polisens eller åklagarens förundersökning.

– Ett blodspår som finns på brottsplatsen kan i förhör visa sig ha många förklaringar och kan i de flesta fall inte bevisa att en viss person har begått ett visst brott. Det är förundersökningen som får reda ut vad blodspåret kan bevisa, det blir en del i bevisningen som helhet, säger Corinna Kruse.

Hela rättskedjan samarbetar

I rättskedjan samarbetar flera yrkesgrupper med vitt skilda kunskapsområden och kulturer. Det är kriminaltekniker på brottsplatsen, forensiker i laboratoriet och poliser som arbetar med förundersökningen och lägger grunden för juristernas tolkning av bevisningen.

– Samarbete över yrkesgränser brukar vara svårt. Olika yrkesgrupper försvarar gärna sin kompetens och bildar egna kunskapskulturer. För att kommunicera måste man också kunna tillräckligt mycket om andras kunskap. Men i rättsväsendet verkar samarbetet mellan olika yrkesgrupper fungera.

Corinna Kruse menar att kriminalteknikerna länkar ihop rättsväsendets kunskapskulturer och utgör en gemensam grund för samarbetet.

– Deras yrkesroll bygger på två kunskapskulturer med helt olika förutsättningar. De är från början poliser med erfarenhet av polisarbete och har sedan utbildats i kriminalteknik av forensiker på Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL.

I ett nytt forskningsprojekt med bidrag från Vetenskapsrådet ska hon med hjälp av både observationer och intervjuer studera kriminalteknikerns utbildning och yrkespraktik.

– Studien ska också bidra till att förstå förutsättningarna för samarbete kunskapsproduktion i andra komplexa organisationer, berättar Corinna Kruse.

Boken heter Teknisk bevisning - hur går det till? och ges ut av Tema teknik och social förändring i serien perspektiv på tekniken.

Av: Birgitta Weibull 2012-12-13