Då man kommer överens om internationella ramverk, kommer besluten ofta från toppen: förhandlingar på hög instans leder till ett beslut och det beslutet skall genomföras nationellt, oavsett olika situationer olika i länder. Fokus ligger på lagstiftande organ, lagar och policys för att driva igenom beslutet.
– Mina studier visar vad problemen kan bli när andra aspekter av hur ett beslut skall tillämpas nationellt förbises, säger Prabhat Upadhyaya.
En typ av ramverk för klimatpolicys som tagits i bruk efter FN:s klimatmöte på Bali 2007 är NAMA. NAMA står för Nationally Appropriate Mitigation Action och betyder nationellt lämpliga utsläppsminskade åtgärder. Länder inom FN har olika kapacitet att delta i arbetet för att minska utsläpp av växthusgaser. NAMA uppmärksammar den skillnaden och går ut på att länder kan göra frivilliga insatser och kan få internationellt stöd för att genomföra dem. I sin avhandling har Prabhat Upadhyaya undersökt hur det fungerade då NAMA tillämpats av Indien, Brasilien, och Sydafrika.
– Dessa länder är framväxande ekonomier, som har begränsade men möjliga resurser för att delta i klimatarbetet. Länderna har också olika energiförsörjningsformer och fördelning av resurser, samtidigt som de representerar en geografisk spridning, förklarar Prabhat Upadhyaya urvalet av länder.
Över fyrtio intervjuer och en genomgång av 193 FN-länders nationella klimatprogram och de utvalda ländernas kapacitet på institutionell nivå att engagera sig i klimatarbete ligger bakom avhandlingen. Prabhat Upadhyaya har identifierat hur Brasiliens, Indiens och Sydafrikas engagemang varierat, och bakomliggande orsaker till det. Utöver att den nationella lagstiftningen skall hänga med i besluten måste även landets normer och värderingar tas i beaktande, samtidigt som statens kapacitet till att på hög institutionsnivå koordinera tillämpandet är en faktor.
– Att stärka samarbetet mellan olika departement i landet är avgörande för att implementera klimatpolicys på ett bra sätt. Nationell politik är väldigt dynamisk och påverkar den internationella politiken, det skall heller inte glömmas bort.
Ett exempel på nationell klimatpolitik som påverkar den internationella arenan är USA:s. Vad händer nu med Parisavtalet, då Trump valt att på exekutiv order att gå ur? Enligt Prabhat Upadhyaya var utträdet inte oväntat, men såklart inte önskvärt. I och med utträdet kan ändå vissa mothandlingar uppkomma:
– Vi kan redan nu se att EU och länder som Indien och Kina står fast vid avtalet och har uttryckt att de kommer att förstärka sitt arbete. Vi får vänta och se hur det hela utspelar sig.
Han tillägger att det då också är möjligt att jobba runt beslutet att gå ur istället för att oroa sig över hur en nationell ledare som president Trump kan påverka ramverk och förhandlingar från insidan. Den nationella politiken som kan influera internationella riktlinjer är också den dynamisk, och cyklisk.
– Det är möjligt att driva internationella avtal utan en specifik stat. USA var inte med i Kyoto-programmet och det implementerades rätt framgångsrikt, Prabhat Upadhyaya.
– Mina studier visar vad problemen kan bli när andra aspekter av hur ett beslut skall tillämpas nationellt förbises, säger Prabhat Upadhyaya.
En typ av ramverk för klimatpolicys som tagits i bruk efter FN:s klimatmöte på Bali 2007 är NAMA. NAMA står för Nationally Appropriate Mitigation Action och betyder nationellt lämpliga utsläppsminskade åtgärder. Länder inom FN har olika kapacitet att delta i arbetet för att minska utsläpp av växthusgaser. NAMA uppmärksammar den skillnaden och går ut på att länder kan göra frivilliga insatser och kan få internationellt stöd för att genomföra dem. I sin avhandling har Prabhat Upadhyaya undersökt hur det fungerade då NAMA tillämpats av Indien, Brasilien, och Sydafrika.
– Dessa länder är framväxande ekonomier, som har begränsade men möjliga resurser för att delta i klimatarbetet. Länderna har också olika energiförsörjningsformer och fördelning av resurser, samtidigt som de representerar en geografisk spridning, förklarar Prabhat Upadhyaya urvalet av länder.
Över fyrtio intervjuer och en genomgång av 193 FN-länders nationella klimatprogram och de utvalda ländernas kapacitet på institutionell nivå att engagera sig i klimatarbete ligger bakom avhandlingen. Prabhat Upadhyaya har identifierat hur Brasiliens, Indiens och Sydafrikas engagemang varierat, och bakomliggande orsaker till det. Utöver att den nationella lagstiftningen skall hänga med i besluten måste även landets normer och värderingar tas i beaktande, samtidigt som statens kapacitet till att på hög institutionsnivå koordinera tillämpandet är en faktor.
– Att stärka samarbetet mellan olika departement i landet är avgörande för att implementera klimatpolicys på ett bra sätt. Nationell politik är väldigt dynamisk och påverkar den internationella politiken, det skall heller inte glömmas bort.
Ett exempel på nationell klimatpolitik som påverkar den internationella arenan är USA:s. Vad händer nu med Parisavtalet, då Trump valt att på exekutiv order att gå ur? Enligt Prabhat Upadhyaya var utträdet inte oväntat, men såklart inte önskvärt. I och med utträdet kan ändå vissa mothandlingar uppkomma:
– Vi kan redan nu se att EU och länder som Indien och Kina står fast vid avtalet och har uttryckt att de kommer att förstärka sitt arbete. Vi får vänta och se hur det hela utspelar sig.
Han tillägger att det då också är möjligt att jobba runt beslutet att gå ur istället för att oroa sig över hur en nationell ledare som president Trump kan påverka ramverk och förhandlingar från insidan. Den nationella politiken som kan influera internationella riktlinjer är också den dynamisk, och cyklisk.
– Det är möjligt att driva internationella avtal utan en specifik stat. USA var inte med i Kyoto-programmet och det implementerades rätt framgångsrikt, Prabhat Upadhyaya.