Den 25–27 oktober öppnade Linköpings universitet dörrarna för den som ville höra framgångsrika forskare föreläsa populärvetenskapligt om sitt arbete och totalt 47 föreläsningar stod på programmet.
På torsdagsförmiddagen fylldes C-huset bland annat av lokala gymnasieelever, som kommit för att få en inblick i universitetsvärlden. Flera av dem gick på Irene Perinis föreläsning ”Hur fungerar en tonårings hjärna på nätet?”. Irene Perini är förste forskningsingenjör vid CSAN, Center for Social and Affective Neuroscience. När hon frågar publiken hur många som använder sociala medier som till exempel Facebook, Instagram eller Ask.fm är det många händer som sträcks i luften.
– Hur ofta kollar ni era sociala medier? undrar Irene Perini, som undersökt vad som händer i tonåringars hjärnor när de väntar på ”likes” och får såväl positiv som negativ respons.
– 24/7, svarar en ung kille i publiken – som uppenbarligen är en flitig användare.
– Varje timme? kontrar forskaren och får svaret:
– Varje minut.
Irene Perini visar en egen profilbild som hon laddade upp när hon kommit till en avgörande punkt i sin akademiska karriär. Varje gillamarkering, komplimang och sarkasm kändes inom henne. På samma sätt har hennes forskning visat vilka lokala förändringar i hjärnans blodtillförsel som sker när tonåringar väntar på och får del av andra sociala medier-användares åsikter om dem själva.
Hon gör en liknelse om hur man kan använda fMRI, en typ av magnetkamerateknik, för att studera hjärnans anatomi och mäta känslor.
– Som en skiva bröd kan man välja vilken del av hjärnan man vill titta på, säger hon.
Då man väntar på respons på till exempel en ny profilbild aktiveras ett område i hjärnan som bestämmer vart de kognitiva resurserna riktas. Detta område, som kallas ”the salience network”, riktar uppmärksamheten mot det som är relevant för oss, till exempel ett rött trafikljus eller ett vattenglas om vi inte skulle ha druckit på länge.
– För om vi inte såg det, då skulle vi ju dö, förklarar Irene Perini.
Hennes forskning visar alltså att hjärnan prioriterar det som händer på sociala medier som något väldigt viktigt. Även om undersökningspersonerna ibland påstått annat om deras upplevelser, till exempel att det inte känts något speciellt, har det hänt mycket i deras hjärnor när de fått välja om de gillar eller ogillar olika personer på bild – och sedan fått veta vad andra i sin tur tyckt om dem själva.
När man får veta att man fått en ”dislike” av någon och alltså blivit avvisad, aktiveras det forskarna definierar som ”default mode network” i hjärnan. Irene Perini ger exempel:
– Vi minns personliga händelser från vårt liv, som när någon mobbade eller dumpade mig.
När man blir gillad, å andra sidan, aktiveras både ”the salience network” och belöningssystemet, som också aktiveras när vi äter choklad eller får pengar.
När någon annan blir ogillad aktiveras hjärnan på samma sätt som om man själv skulle ha blivit ogillad, vilket enligt Irene Perini kan tyda på en aspekt av empati. När någon annan får ”likes” har hjärnan dock hittills visat sig vara helt tyst. Irene Perini sammanfattar:
– Vi delar sorgen, men inte lyckan!
Foto: Melinda Reyes Hiltunen, studentreporter. Understa bilden Pixabay.