I artikeln utforskas hur de sociologiska begreppen resonans och reflexivitet kan vägleda oss till ett etiskt försvarbart förhållningssätt till världen. Begreppen har sina ursprung i två teoretiska traditioner, kritisk teori och kritisk realism, här representerade av Hartmut Rosa och Margaret S. Archer.
Både resonans och reflexivitet handlar om vår grundläggande relation till världen och hur vi relaterar till den som aktivt tänkande subjekt. Resonans beskrivs av Rosa som en ömsesidig och meningsfull relation till världen, som kan uppstå på existentiell, social eller praktisk väg. Resonans kan beskriva både en upplevelse i stunden och en mer långsiktig livshållning som avgör hur vi strukturerar våra liv och vad vi engagerar oss i. Reflexivitet är hos Archer en egenskap genom vilken vi för en inre konversation med oss själva för att utröna riktningen för våra livsprojekt, och en grund till hur vi kan agera tillsammans med andra för att påverka samhället.
Genom att kombinera dessa begrepp kan vi närma oss det som Aristoteles benämnde eudaimonia – ett gott liv, bedömt utifrån etisk grund. Den etiska dimensionen handlar här om en skala mellan omsorg och försummelse. Resonans och reflexivitet kan bidra med att urskilja såväl ett mål (att leva på ett sätt som inte orsakar lidande och bidrar positivt till världen) som en väg mot det (genom självreflexivitet och kollektiv handling). På Aristoteles tid ansågs ett etiskt gott liv kräva ett visst mått av deltagande i samhällslivet, vilket är en hållning som är giltig även idag.
Artikeln är publicerad i European Journal of Social Theory och finns gratis tillgänglig här.