Forskarna Malin Thor Tureby vid Linköpings universitet och Jesper Johansson vid Linnéuniversitetet har undersökt hur berättelser från människor som invandrats har bevarats, och hur de samlats in. Bland annat har de studerat hur Nordiska museet arbetar med detta kulturarvsskapande genom att undersöka hur muséet arbetat med tre stora insamlingar av migrationsberättelser, under tidsperioden 1970-talet fram till 2010-talet.
Resultatet från studien har nu publicerats i boken Migration och kulturarv (2020).
Migration som kulturarv omförhandlas ständigt
Tidigare forskning har främst undersökt politiken kring kultur och kulturarv eller hur olika minoriteter och migranter har gestaltats av museer. Malin Thor Turebys och Jesper Johanssons fokus har istället legat på att undersöka arkiv och hur materialet där har samlats in och varför.Migration och kulturarv, skriven av Malin Thor Tureby och Jesper Johansson.
Studien visar att det inte enbart är kulturarvsinstitutioner, exempelvis museer, som bidrar till att skapa det berättade kulturarvet, genom sina beslut om att ett visst tema eller genre av migrationsberättelser ska samlas in. Även de som ska dokumenteras – de invandrade eller majoritetsbefolkning som ombetts berätta om migration och de invandrade – har alltid varit delaktiga i skapandet och formandet av kulturarvet.
– De som har bidragit med sina berättelser har haft egna idéer om vad som ska dokumenteras, samlas in och berättas. Därmed har de på olika sätt delvis tagit makten över vilka berättelser som ingår i det berättade kulturavet om migration, säger Malin Thor Tureby, biträdande professor i historia vid LiU, som har varit forskningsledare för projektet ”Berättelser som kulturarv”.
Studien visar även att insamlandet under senare årtionden har ett inkluderande perspektiv och en uttalad målsättning att inkludera de invandrades berättelser om migration i kulturarvet och i den gemensamma historieskrivningen om det mångkulturella Sverige. Samtidigt visar forskningen att frågorna som museet har ställt för att samla in berättelserna ofta inte fångar upp de invandrades erfarenheter av diskriminering och rasism.
– Detta bidrar till att återskapa en tyst berättelse om Sverige som ett alltigenom inkluderade och icke-rasistiskt land. Denna tysta berättelse bekräftas dock inte alltid, utan förhandlas av berättarna, de dokumenterade, de invandrade, säger Jesper Johansson, docent vid Linnéuniversitetet.
Forskarna kunde också se hur arbetet med att samla in berättelserna ändrades över tid. Insamlingarna och dess föreställningar och berättelser speglar debatten och tidsandan som rådde vid tiden för respektive insamling.
Forskningsprojektet ”Berättelser som kulturarv” har pågått i tre år med finansiering från Vetenskapsrådet och har bland annat resulterat i en bok med titeln Migration och kulturarv. Målgrupperna för boken är andra forskare, praktiker inom kulturarvssektorn och studenter som i framtiden kommer att arbeta med kultur och kulturarv på olika sätt.
Bok:
Migration och kulturarv, Insamlingsprocesser och berättelser om och med de invandrade, 1970–2019, Malin Thor Tureby och Jesper Johansson, Nordic Academic Press, 2020.
Texten är ett samarbete med Linnéuniversitetet.