Viveka Adelswärd ger unga forskare möjlighet att mötas

Fotograf: Jenny Widén

Internatet erbjuder dem en oslagbar möjlighet till intellektuellt utbyte, kreativa workshops och fördjupad reflektion bortom den vanliga akademiska vardagen.

Kunskapsinternat för idéutbyte

Vivekas kunskapsinternat har blivit möjligt genom en frikostig donation från Viveka Adelswärd, professor emerita i samtalsforskning, till universitetets jubileumsstiftelse. Initiativet är inspirerat av Vivekas egna positiva erfarenheter som doktorand vid LiU:s tvärvetenskapliga temainstitution på 1980-talet, en tid hon beskriver som synnerligen stimulerande och lärorik. Syftet med donationen är att ge dagens unga forskare en liknande chans att utvecklas genom att utbyta idéer och träna på att nå ut med sin forskning till en bredare publik.

Fotograf: Jenny Widén

Född och uppvuxen i Stockholm tog Viveka studenten på den naturvetenskapligt inriktade reallinjen. Med höga betyg och en iver att uträtta något betydelsefullt för mänskligheten tänkte hon först plugga vidare till läkare. I sista minuten drog hon dock tillbaka sin ansökan och bestämde sig i stället för litteraturhistoria vid Stockholms universitet. Mitt i studierna till en fil.kand. i litteraturvetenskap och engelska mötte hon sin kärlek Johan, gifte sig, flyttade till landet utanför Åtvidaberg, och bildade familj.

Men då även förälskelsen, ja till och med kärleken, till akademin hade väckts så fortsatte Viveka sina studier i Linköping, till en början via Stockholms universitet som hade en filial där.

Tvärvetenskaplig miljö

Det avgörande steget mot forskningen tog Viveka 1982, när hon antogs som doktorand vid Tema Kommunikation (Tema K), en del av den då nystartade forskarutbildningsmiljön vid Institutionen för Tema vid Linköpings universitet. Det var en tid präglad av nyfikenhet och pionjäranda. En guldålder, säger hon själv.

Lärare och studenter hade olika bakgrund – inom sociologi, psykologi, lingvistik och så vidare. Ingen kom in med ett färdigt avhandlingsämne, i stället började utbildningen med en gemensam ettårig kurs, fylld av kunskap om olika vetenskapliga metoder och teorier och samtal om vad ett tvärvetenskapligt perspektiv innebär.

Atmosfären var både inkluderande och krävande. Seminarierna var intensiva – en plats där olika kunskapstraditioner möttes och där ingen förväntades förstå allt, men alla förväntades engagera sig. Det var högt i tak, en platt struktur, och ett stort fokus på samtalet som lärandeform.

Efterlikna det hon själv upplevt

Fotograf: Jenny Widén

En röd tråd i det som Viveka ägnat sig åt inom akademin efter själva doktorsexamen, då hon fortsatte som lärare och forskare vid Linköpings universitet, är det mänskliga mötet – hur man genom samtal bygger förståelse, hur man lyssnar, hur man förklarar det man tror sig veta. Det är denna övertygelse som ligger bakom donationen till Vivekas kunskapsinternat. Seminarierna på internatet är tänkta att efterlikna det hon själv upplevde som doktorand: en miljö där man kan vara nyfiken, där man får utmanas, och där man lär känna människor utanför det egna ämnesområdet. En plats där samtalet får ta tid och ges utrymme. Att kunna presentera, publicera och kommunicera sin forskning är avgörande färdigheter i dagens akademiska landskap – men ofta något som saknar både tid och utrymme i forskarutbildningen.

För Viveka är det viktigt att forskare inte bara utvecklas i sin egen bubbla. Det är i mötet med andra, i oväntade perspektiv, som man växer. I slutändan är Vivekas kunskapsinternat inte bara en donation – det är en förlängning av ett livslångt engagemang för samtalet som kunskapsform.

Vill se hur gåvan används

Till en början hade Viveka tänkt att testamentera det hon ärvt av sina föräldrar till universitetet. Då hon berättade detta i familjen invände en av sönerna att det vore mycket bättre att donera medan hon levde. Då kunde hon följa hur gåvan kommer till användning. Han sa ”Du är alldeles för nyfiken för att missa det.” Det blev avgörande. Hon vill vara med – inte styra eller påverka – men för att få se vad som händer.

Fotograf: Jenny Widén