Jobba först – socionom sen

Louise Thorén Lagerlöf kom in på socionomprogrammet genom särskilt urval – hon hade arbetslivserfarenhet – och kunde på så sätt koppla samman det hon lärt sig i praktiken med teorier som gav henne förklaringar. Nu har hon sitt drömjobb på Diakonicentrum där hon jobbar med samtal med ungdomar.

Louise är 38 år, gift och har två barn och jobbar som socionom. Hon bor i Norrköping och på fritiden gräver hon i trädgården, läser och lyssnar på musik. När hon väntade sitt andra barn kände hon att hon ville göra någonting annat. Hon hade då jobbat som dramapedagog i nästan 10 år, bland annat i utsatta områden i Malmö.

Valet blev socionomprogrammet

Valet stod mellan lärarutbildningen och socionomprogrammet. Det hon visste var att hon ville jobba med ungdomar. Det blev till slut socionomprogrammet eftersom hon hade den arbetslivserfarenhet hon hade och var full med projektidéer som hon skulle vilja förverkliga. Louise sökte socionomprogrammet och kom in genom särskilt urval (30 procent av platserna ges till behöriga sökande med två års arbetslivserfarenhet på minst halvtid, men de meritvärderas också på sina betyg).

– Under programmet gav det en väldigt bra mix av åldrar, vi lärde av varandra, säger Louise.

Men när man studerar och har familj samtidigt blir fokuset ett annat. Louise var inte med i studentlivet som de yngre var, utan umgicks mest med andra studiekamrater som också hade familj.

– Man blir jättefokuserad när man pluggar när man är småbarnsförälder. Man tar varje tillfälle man kan för att få plugga. Vid ett tillfälle tog jag på varma kläder och gick ner och satte mig i källarförrådet - en sådant med nätväggar - och pluggade, tills det kom en granne som undrade vad jag höll på med...

Innan utbildningen var Louises mål att jobba med ungdomar, men under vägen upptäckte hon något annat.

– Jag upptäckte att samtal var min grej! Det var vad jag ville göra. Så jag gjorde min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) på Diakonicentrum i Norrköping där jag fick hålla i en del samtal. Inte de tyngsta samtalen, men sådana som jag klarade av utan att vara färdig socionom. Det bekräftade ännu mer att det var det jag ville göra. Ett samtal ger så mycket och kan göra så stor skillnad!

Louise tycker att en av fördelarna med programmet var att hon fick en väldigt bred kunskap.

– Programmet var som ett stort smörgåsbord. Under tiden kunde det vara lite frustrerande att det fanns så mycket att välja mellan. Men nu i efterhand förstår jag hur bra det var, för nu kan jag välja den nisch jag vill. Jag fick också utveckla mitt sätt att tänka och fick förståelse för mycket. Utbildningen öppnade upp och gjorde så att jag kunde se saker på nya och fler sätt.

Vetenskaplig artikel

Louise skrev sin C-uppsats ihop med studiekamraten Sanna Jangblad om metoo-rörelsen, Tystnaden är bruten #Metoo – en studie av motståndsberättelser om sexuella trakasserier inom socialt arbete.

– När metoo fick genomslag postades många berättelser om kvinnor som blivit utsatta för sexism och sexuella trakasserier från ung ålder. Vi kände att de behövde lyftas fram, därur föddes vår idé att skriva om sexuella trakasserier inom socialt arbete.

Efter det fick de frågan om de tillsammans med Mona Livholts (docent i socialt arbete vid LiU och handledare för uppsatsen) ville skriva en vetenskaplig artikel; Motståndsberättelser om sexuella trakasserier i(nifrån) socialt arbete i Sverige. Artikelns syfte är att synliggöra, analysera och reflektera över de berättelser om sexuella trakasserier och våld som kvinnor inom socialt arbete postade under #metoo. Vad gör de med bilden av socialt arbete som akademiskt ämne och profession?

– Vårt yrke sägs vara kvinnodominerat men professorstjänster och chefspositioner besitts oftast av män. Därav blir det en missvisande bild att kalla socialt arbete för ett kvinnodominerat yrkesområde då det inte är jämställt. Det drev mig att skapa en förändring inom denna könsmaktshierarki. Meetoo-berättelserna bör lyftas fram så att människor inom socialt arbete kan arbeta kontinuerligt med jämställdhetsfrågor på sina arbetsplatser.

Louise fick under arbetets gång en annan förståelse för hur mycket arbete det ligger bakom att skriva en vetenskaplig artikel.

– Det var skönt att vi var flera som skrev så att vi kunde bolla våra tankar med varandra. Det var såklart stundtals svårt men mestadels roligt och utmanande.

Artikeln är publicerad i Tidskrift för Genusvetenskap.

I den bästa av världar vore jag arbetslös

I januari 2019 tog Louise sin examen. Hon fick då jobb på sin VFU-plats, Diakonicentrum i Norrköping som drivs av Svenska kyrkan. Det är en mötesplats och samtalsmottagning för ungdomar och unga vuxna där samtalet är i centrum. Hit kommer unga personer frivilligt för att tala med någon trygg vuxen person. Det finns också samtalsgrupper och aktivitetsgrupper som man kan delta i –  om man vill. 

– Jag möter allt. Från suicid, övergrepp, självskadebeteende, stress och ångest till existentiella frågor.

När Louise kom till Diakonicentrum fick hon gå en kurs i metoden rePULSE som alla anställda använder sig av. Metoden bygger på ett kognitivt synsätt där personen får hjälpmedel och tränar på att hantera sina impulser.

– Min roll är inte att ge svaren, jag ska ställa de rätta frågorna, så att de själva kan hitta svaren, berättar Louise.

Alla samtal kräver närvaro och fullt fokus, men en del samtal är extra svåra och jobbiga att hantera.

– Före och efter ett svårt samtal behöver man tid för reflektion och då handlar det om att hitta redskap åt sig själv. Jag har mina redskap. Det kan vara bra att göra något fysiskt, gå en promenad, jobba i trädgården. Ofta tar jag hjälp av mina barn. Det funkar för mig.

Trots många svåra situationer tycker Louise att arbetet ger mycket mer än det tar. Ingen dag är den andra lik. I almanackan står det under en vecka att hon till exempel ska informera under psykiatriveckan, medverka i ett konvent för diakoner, leda DCHome (en kväll i veckan då ungdomar kommer och ”hänger och snackar”), ta emot studiebesök, prata med ungdomar på en skola. Och hela tiden samtal med ungdomar som bokat tid.

– Samtal är magiskt. Jag ser att det gör något med personen. Jag ser förändringen hos den som har det tufft. Det ger så mycket…

Det handlar om att bli sedd, känd och älskad, lyder Diakonicentrums motto där Louise är den trygga vuxna som lyssnar och bekräftar.

– I den bästa av världar vore jag arbetslös. Men det kommer inte att ske.

Taggar Visa/dölj innehåll