Kommunerna står inför stora utmaningar inom välfärdsområdet: befolkningen blir allt äldre och behöver stöd, det råder brist på lärare och de senaste årens kraftiga flyktingvåg har satt hela välfärdssystemet på prov. Civilminister Ardalan Shekarabi (s) varslar om att det idag finns omkring 50 kommuner i landet som har svårt att klara sina åtaganden när det gäller skola, omsorg och socialtjänst.
Kompetens och långsiktighet
CKS tar under våren grepp om välfärdsfrågorna och håller tre seminarier under temat ”Välfärd för alla – Social trygghet, god ekonomisk hushållning och samverkan mellan olika aktörer”.
Kerstin Johansson, forskare vid CKS och biträdande professor i socialt arbete, ser två stora huvudsakliga utmaningar för kommunerna inom välfärden:
– Kompetensförsörjningen, att det finns tillräckligt utbildad och erfaren personal, är den ena. Där berörs alla nivåer: från undersköterskorna i hemtjänsten till handläggarna som gör komplexa utredningar inom socialomsorgen. Den andra stora utmaningen ligger i styrningen, ledningen och organiseringen av omsorgen, att långsiktigt kunna utveckla en socialt hållbar verksamhet för ett socialt jämlikt och jämställt samhälle där människor kan erbjudas ett gott liv.
Kerstin Johansson och CKS-forskarkollegan Robert Jonsson håller det andra seminariet i serien: ”När resurserna inte räcker för att uppfylla lagkraven”
i Kisa den 27 april.
– Socialförvaltningens budget sticker ut i ALLA kommuners budget, ingen lyckas hålla den. Men vi menar att det är viktigt att ha ett långsiktigt och strategiskt perspektiv, säger Kerstin Johansson.
Kortsiktiga perspektiv
För vad händer när välfärdsbudgeten inte går ihop? Jo, förebyggande insatser och behandlingsplaceringar av till exempel unga missbrukare undviks. Andra förvaltningar kan få skjuta till ekonomiska resurser för att klara välfärden och risken är stor att kommunerna skjuter problemen på framtiden med sina kortsiktiga perspektiv.
– Vi kommer att diskutera hur kommunerna kan få till ett bättre och mer aktivt budgetarbete som inte bara fokuserar på driften, utan också utvecklar välfärden strategiskt och långsiktigt. Hur kan man ”investera” i personalens kompetens genom reflektion och lärande? Hur kan det preventiva arbetet bli ett gott strategiarbete? Och kan social investeringar vara en del av lösningen?
