- Det behöver inte se ut som det gör idag med stora konflikter om vem som har rätt till marken när nya gruvor ska öppnas. Gräver vi ut soptipparna frigör vi istället mark där man till exempel kan bygga bostäder, säger Nils Johansson, som nyligen lagt fram sin lic-avhandling Why don´t we mine the landfills? vid Avdelningen för industriell miljöteknik, på Linköpings universitet.
I den första av avhandlingens artiklar går han också igenom tänkbara alternativa gruvor ovanför jordytan, som gruvavfall, nedlagd infrastruktur under städerna, bortglömda hus, uttjänta datorer och vitvaror och inte minst soptippar.
Foto: Peter Modin
- Allt det vi en gång använt hamnar som regel i deponier, konstaterar han.
Miljön är ett annat skäl, deponierna är en potentiell miljöfara om de börjar läcka ut metaller till omgivningarna.
- Det måste vara bättre att hålla metallerna i rörelse och säkra det farliga avfallet. Resursutvinning borde kombineras med att man sanerar och miljösäkrar soptipparna, säger han.
Ett tredje skäl är att utvinning och återvinning skulle minimera mängderna avfall. Tar man tillvara metallerna minskar mängderna avfall på tippen. Samtidigt ersätter återvinningen till viss del den traditionella gruvbrytningen som ger upphov till stora mängder avfall. Koncentrationen av vissa metaller, som koppar, i deponierna kan också vara ungefär lika hög som i berggrunden.
- Att bryta i soptipparna borde ju ligga närmare till hands än att bryta metaller under havsbotten eller i yttre rymden, förslag som förekommer i diskussionerna, säger han.
Men det sker alltså inte och skälen för det är såväl materiella som ekonomiska och sociala.
Dels är tipparna oförutsägbara, det är svårt att veta var ådrorna finns, man kan lika gärna få upp en skopa slam som värdefull metall. Det mest värdefulla kan också vara omgärdat av miljöfarligt avfall. Det finns heller inga tillförlitliga metoder att titta igenom tippen för att se var metallerna finns. Det innebär att det också är svårt att uppskatta både kostnader och intäkter.
- Vi har också en tradition och ett regelverk som bygger på att avfall ska grävas ner, täckas över, gömmas och glömmas bort och det är inte heller lätt att gå rakt emot det regelverket, konstaterar Nils Johansson.
Nils JohanssonAtt gräva efter metaller i marken får man också göra, utan markägarens tillstånd. Brytningstillstånd avgörs av domstol och gruvor anses vara ett riksintresse, i regel ges därför tillstånd. Om metallerna däremot grävs ut från en soptipp utan ägarens tillstånd begår man ett brott.
- Detta trots att soporna bara ligger där utan att fylla någon funktion, annat än att vara en potentiell miljöfara, säger han.
- Gräver man i marken är det tillåtet att deponera det överblivna materialet utan kostnad. Gräver man i en soptipp måste man betala deponiskatt på det material som återförs, trots att mängden avfall minskar, säger han.
Och även om intresset för forskningsområdet Landfill mining, deponier som gruvor, nu är stort och ökar så är det långt kvar innan vi ens är i närheten av att utnyttja de resurser vi har på vår egen bakgård.
- Det är mycket som krävs innan det blir verklighet. Incitamenten är helt enkelt fler för privata aktörer att gräva ut metaller från underjorden än att ge sig på något så smutsigt som att utvinna metaller från soptippar.
Om hans forsknings så här långt har handlat om varför man inte gräver ut soptipparna så kommer troligen resterade doktorandtid ägnas åt att ta reda på hur det skulle kunna gå till.
- Kanske finns det också något att lära av hur de fattiga människor gör som lever på soptipparna i många utvecklingsländer. De är entreprenörer som tar tillvara och återvinner, även om det ofta är med fara för sitt eget liv. De lyckas ju ändå med något som vi misslyckas med, så något gör de ju rätt, säger Nils Johansson.
2013-10-28
I den första av avhandlingens artiklar går han också igenom tänkbara alternativa gruvor ovanför jordytan, som gruvavfall, nedlagd infrastruktur under städerna, bortglömda hus, uttjänta datorer och vitvaror och inte minst soptippar.
Foto: Peter Modin
Flera miljarder ton järn
Kollegan Björn Wallsten har nyligen licat på infrastrukturen, medan Nils Johansson valt att titta närmare på deponierna. Han ser också en rad olika skäl att gräva ut soptipparna, det första är den stora mängden metaller som döljer sig där. Globalt handlar det sannolikt om flera miljarder ton järn och tiotals miljoner ton koppar. Han handledde själv två examensjobbare som förra hösten räknade fram att bara på Gärstad avfallsanläggning i Linköping finns metaller värda närmare fyra miljarder kronor.- Allt det vi en gång använt hamnar som regel i deponier, konstaterar han.
Miljön är ett annat skäl, deponierna är en potentiell miljöfara om de börjar läcka ut metaller till omgivningarna.
- Det måste vara bättre att hålla metallerna i rörelse och säkra det farliga avfallet. Resursutvinning borde kombineras med att man sanerar och miljösäkrar soptipparna, säger han.
Ett tredje skäl är att utvinning och återvinning skulle minimera mängderna avfall. Tar man tillvara metallerna minskar mängderna avfall på tippen. Samtidigt ersätter återvinningen till viss del den traditionella gruvbrytningen som ger upphov till stora mängder avfall. Koncentrationen av vissa metaller, som koppar, i deponierna kan också vara ungefär lika hög som i berggrunden.
Närmare än till yttre rymden
För det fjärde så ökar efterfrågan på metall ständigt, medan det finns allt mindre att bryta ur jordskorpan.- Att bryta i soptipparna borde ju ligga närmare till hands än att bryta metaller under havsbotten eller i yttre rymden, förslag som förekommer i diskussionerna, säger han.
Men det sker alltså inte och skälen för det är såväl materiella som ekonomiska och sociala.
Dels är tipparna oförutsägbara, det är svårt att veta var ådrorna finns, man kan lika gärna få upp en skopa slam som värdefull metall. Det mest värdefulla kan också vara omgärdat av miljöfarligt avfall. Det finns heller inga tillförlitliga metoder att titta igenom tippen för att se var metallerna finns. Det innebär att det också är svårt att uppskatta både kostnader och intäkter.
- Vi har också en tradition och ett regelverk som bygger på att avfall ska grävas ner, täckas över, gömmas och glömmas bort och det är inte heller lätt att gå rakt emot det regelverket, konstaterar Nils Johansson.
Nils JohanssonAtt gräva efter metaller i marken får man också göra, utan markägarens tillstånd. Brytningstillstånd avgörs av domstol och gruvor anses vara ett riksintresse, i regel ges därför tillstånd. Om metallerna däremot grävs ut från en soptipp utan ägarens tillstånd begår man ett brott.
- Detta trots att soporna bara ligger där utan att fylla någon funktion, annat än att vara en potentiell miljöfara, säger han.
Avfall är inte alltid avfall
Även synen på avfallet skiljer sig helt.- Gräver man i marken är det tillåtet att deponera det överblivna materialet utan kostnad. Gräver man i en soptipp måste man betala deponiskatt på det material som återförs, trots att mängden avfall minskar, säger han.
Och även om intresset för forskningsområdet Landfill mining, deponier som gruvor, nu är stort och ökar så är det långt kvar innan vi ens är i närheten av att utnyttja de resurser vi har på vår egen bakgård.
- Det är mycket som krävs innan det blir verklighet. Incitamenten är helt enkelt fler för privata aktörer att gräva ut metaller från underjorden än att ge sig på något så smutsigt som att utvinna metaller från soptippar.
Om hans forsknings så här långt har handlat om varför man inte gräver ut soptipparna så kommer troligen resterade doktorandtid ägnas åt att ta reda på hur det skulle kunna gå till.
- Kanske finns det också något att lära av hur de fattiga människor gör som lever på soptipparna i många utvecklingsländer. De är entreprenörer som tar tillvara och återvinner, även om det ofta är med fara för sitt eget liv. De lyckas ju ändå med något som vi misslyckas med, så något gör de ju rätt, säger Nils Johansson.
2013-10-28
