EUs miljömål när det gäller biobränslen är ambitiösa, allt för ambitiösa enligt många:
Till 2020 ska vi ha minskat energiförbrukningen med 20 procent, 20 procent av energin ska komma från förnybara källor (10 procent av fordonsbränslet) och koldioxidutsläppen ska minska med 20 procent (jämfört med 1990 års nivå). EU har också beslutat att biobränslen ska ge minst 50 procent lägre utsläpp av växthusgaser i nya anläggningar till år 2017, jämfört med om de drevs med fossila bränslen, och 60 procent lägre utsläpp till 2018.
Omöjliga mål med dagens teknik
Målen har hittills inte ansetts möjliga att nå med dagens teknik, hoppet har istället stått till andra generationens biodrivmedel, det vill säga förgasning av cellulosabaserade råvaror i stora anläggningar, något som kräver omfattande investeringar.
– Tekniken finns inte kommersiellt tillgänglig idag och inga investeringar är gjorda, så det är mycket tveksamt om det är en framkomlig väg, säger Michael Martin, nybliven doktor på avdelningen för industriell miljöteknik, IEI.
I sin avhandling ger han oss dock ett visst hopp, det finns nämligen en annan väg. Det handlar om att bättre utnyttja de system och den teknik vi redan har.
Michael Martin har studerat det som kallas industriell symbios med det konkreta exemplet taget från energikombinatet på Händelö, utanför Norrköping.
Händelö ett mönster
På Händelö tillverkas både etanol och biogas i effektiva processer där ett antal företag samarbetar så att rest- och biprodukter från en industri blir till råvara i nästa. De stora aktörerna i kombinatet är E.ONs kraftvärmeverk, Lantmännen Agroetanol samt Svensk Biogas.
E.ONs kraftvärmeverk producerar stora mängder vattenånga, bränslet är hushållsavfall, returträ, grot med flera restprodukter. Ångan sätts under tryck och driver en elturbin, därefter finns ett grenrör där det ena röret levererar ånga för tillverkning av etanol från spannmål hos Lantmännen Agroetanol och från det andra röret kondenseras ångan och blir till varmvatten i fjärrvärmenätet.
Restprodukten från etanoltillverkningen torkas till pellets som blir till djurfoder. En annan restprodukt, så kallad drank, går in i biogasproduktionen. Biogas tillverkas av matavfall, slaktrester och annat organiskt överskottsmaterial. Rötresterna går tillbaka till åkrarna i form av biogödsel.
– Om vi kunde ta tillvara fler rest- och biprodukter, som frityrolja från hamburgerrestauranger, slaktavfall och avfall från livsmedelsindustrin med mera, och kombinera det med ett effektivt resursutnyttjanden i en industriell symbios blir det möjligt att nå målen, säger han.
Vetenskapligt bidrag
Avhandlingens vetenskapliga bidrag ligger även på ett annat plan. Michael Martin har tagit fram en metod, och kan också ge rekommendationer hur man kan räkna, för att få fram de konkreta fördelarna med den industriella symbiosen för varje enskilt företag. Metoden bygger på samma idéer som när man gör en livscykelanalys på en produkt eller process.
– Jag föreslår vad som ska tas med i beräkningarna för att de ska bli så användbara som möjligt. Någon sådan metod har inte funnits tidigare. Räknar man på exempelvis Lantmännen Agroetanol separat ser vi att de uppnått EU-målen redan nu, säger Michael Martin.
Michael Martin, kom till Sverige som masterstudent på KTH, kom till LiU som doktorand 2008 och fortsätter nu forska som post doc på Avdelningen för industriell miljöteknik. Han är född och uppvuxen i Flint, Michigan, som är GMs hemvist och har under hela sin uppväxt varit omgiven av bilar och avgaser, men också av närheten till de Stora sjöarna.
– Jag gillar jakt och fiske och trivs bra i Linköping där det är nära till allt och möjligt att cykla till jobbet, säger han.
Förutom att forska inom Biogas Research Center ska han också studera och jämföra etanolindustrin i USA och Sverige.
– Bara i Michigan finns 10 stora etanolfabriker och flera av dem har avancerad produktion igång.
Avhandlingen Industrial Symbiosis in the Biofuel Industry, Quantification of the Environmental Performance and Identification of Synergies, Michael Martin, Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, Linköpings universitet, 2013.
