Det är dessa personer som larmar om händelsen, och genom sitt sätt att framställa situationen och ange geografisk position har stort inflytande på hur utalarmeringen och därmed den initiala responsen går till. I vissa fall kan de också påbörja en insats och därigenom verka som första insatspersoner eller medverka med specialkompetens i insatsen.
Beroende på person och situation kan beteendet hos dessa personer variera kraftigt. Vissa kan se det som självklart att bidra efter bästa förmåga på en olycksplats medan andra ser det som någon annans ansvar. Specifikt går det att urskilja två olika typer av grupper:
- De organiserade
- Enskilda individer
Inom Grupp 1 finns organisationer som Sjöräddningssällskapet och Fjällräddningen som har ett officiellt räddningsuppdrag, men också friluftsorganisationer och idrottsklubbar där medverkade personerna kan ha mycket god kunskap om, och träning i hur räddning inom deras kompetensområde ska utföras, medan formellt samarbete med traditionella räddningsresurser saknas.
Personer i Grupp 2 har vanligen en mer varierad kompetensbas än personer i Grupp 1, och saknar dessutom en formell ledningsstruktur.
Få länder i världen har så lite frivilligmedverkan i räddning som Sverige. Detta kan ha olika orsaker, bland annat att personer som inte tillhör ett befintligt räddningssystem kan ses som osäkerhetsmoment, som är i vägen och fördröjer en effektiv räddningskedja. Fokusområdet syftar till att undersöka möjligheten och potentialen för att öka antalet räddningsinsatser av aktörer utanför de traditionella räddningssystemen, samt att öka effekten av dessa insatser.
Några aktuella forskningsuppgifter är:
- att jämföra individers och organisationers medverkan i räddning i Sverige och andra länder samt förstå och beskriva skillnaderna mellan de olika länderna
- att utreda såväl behov som möjligheter för ökad medverkan i räddningsinsatser från personer utanför de traditionella räddningssystemen
- att utreda i vilka skeden och typer av olycksrespons och räddningsinsats, samt på vilket vis, en person kan ha substantiell betydelse för utfallet
- att utreda individers vilja och möjlighet till medverkan och hur den kan ökas
- att undersöka hur de traditionella responspersonerna påverkas av en utökad insats från andra personer, samt hur effektiv samverkan kan åstadkommas
