I slutet av 1990-talet får Linköpings universitet ett nytt campusområde i Norrköping, fyra mil bort. Men för att det ska kännas som ett och samma universitet måste det vara smidigt att ta sig mellan städerna.

Foto Magnus JohanssonStudenterna får en idé: en direktbuss mellan LiU:s tre campusområden. Studentkårerna börjar tillsammans jobba för att busslinjen ska bli verklighet. Universitetsledningen hakar på. Varför ska just våra studenter drabbas av extra reskostnader? Vi betalar!

Avtal skrivs och 2002 invigs Campusbussen. Studenter åker gratis, medarbetare som reser i tjänsten likaså. Nu slipper LiU dubblera kurser och lärarinsatser och studenterna får lättare tillgång till hela universitetets utbud.

Alla nöjda och glada? Nej, inte riktigt. Är den här konkurrensen verkligen laglig? undrar Östgötatrafiken när universitetet väljer att själva driva linjen med en annan entreprenör.

Det blir polisanmälan och prorektor Christer Knuthammar, som är den som har skrivit under avtalet, kallas till förhör. ”Prorektor polisanmäld”, står det på löpsedlarna, han kallas för ”62-åringen” i pressen och spekulerar i om han ska bli buren in på Skänningeanstalten av tacksamma studenter.

Men något åtal väcks aldrig och ett par miljoner resor senare är Campusbussen en institution som många, många studenter har använt och använder sig av. De kan läsa kurser i båda städerna, ha sin handledare på en annan ort eller bo i en stad och plugga i en annan. Och rättsväsendet har inga synpunkter.

Mer om Campusbussen

Förnyare från början