Hej där! Jag är en trådlös, optisk datormus – en mus med stort M, om jag själv får bestämma. Det får jag sällan. Istället lyder jag din minsta vink när du hunsar mig över ditt skrivbord.
Säkert tänker du på mig som ett stycke böjd plast med ett banalt inre. Men tro mig, ytan bedrar; jag är mer sofistikerad och berest än alla du har träffat. Låt mig försäkra dig om att ingen människa skulle kunna skapa mig eller ens min minsta beståndsdel från grunden. Istället är min existens resultatet av tusentals, eller miljoner, människors samarbete i, och mellan, fabriker, laboratorier, gruvor och kontorskomplex. Med mera. De allra flesta av dessa har faktiskt aldrig hört talas om varandra.
Man kan säga att jag är resultatet av ett globalt nätverk av tekniskt snille, mänsklig strävan och svettiga produktionsanläggningar. Den här samverkan har med tiden lett till perfektion – min perfektion. (Hm. Ödmjukhet kommer i en senare version. Promise!)
Mitt sagolikt vackra yttre
Låt oss börja med mitt yttre – mitt chassi, mitt skal, min skal-liknande kaross. Det är tillverkat av ABS-plast, ett mycket mångsidigt material som du kanske känner bäst från Lego-bitar. Men medan Lego är effektsökande och flamsigt färgglatt, är jag ofta sobert byråkratfärgad, precis som det anstår någon som agerar resursstarkt och rådigt i det tysta. Du får ursäkta mig, men jag hittar ingen bättre benämning än ”grå eminens” om färgen ska ingå i min titulatur. (Snälla, kalla mig inte en liten grå mus, även om det är formellt korrekt.)
Ungefär som vissa säger att livet började i en kosmisk ursoppa, började mitt plasthölje sitt liv som råolja. Den pumpades upp ur någon avlägsen oljereservoar, kanske under ett ökenhav i Mellanöstern, eller i Texas eller i Nigeria, eller genom ett riktigt hav med hjälp av en oljeborrplattform. Därefter raffinerades den, polymeriserades och gjordes om till plastgranulat. (Coola ord, va?) Granulaten skickades sedan till en fabrik, troligen i Kina, där gigantiska formsprutor, uppfunna i USA, blixtsnabbt förvandlade dem till min aerodynamiskt offensiva skal, eller som jag ser det: min kurviga kropp.
Men min form, om än förverkligad i en handvändning, är inget hafsverk. Ånej! Någon designade kurvigheten för att passa din hand – kanske en ergonom från Sverige, kanske en industridesigner i Sydkorea. Hursomhelst är den resultatet av åtskilliga timmars CAD:ning och modellering, verifieringar och valideringar, alltihop sannolikt ledda av en tysk kontrollant, som ganska ofta säger "nein" – för att det blir bättre då.
Pudelns kärna …
… skulle jag nog kalla min hjärna om jag vore en hund – en riktigt klok en. Sök i mitt inre och du hittar snart ett kretskort så komplext att det får ett schweiziskt urverk att se ut som ett vedträ. Eller … Hm. Äh! Om en Apple watch kan kallas urverk, och om den görs i Schweiz, är kanske jämförelsen lite orättvis. Kretskortet, eller mönsterkortet som det egentligen heter, är ett kompositmaterial i flera lager med liksom himla tunt utkavlade skikt av koppar, kanske från chilenska berg. I skikten skapar man kolossalt genomtänkta så kallade ledarbanor genom etsning. Ledarbanor är som otroligt smala och tunna sladdar, fast utan plasthölje. Nakna, alltså. Förresten, vill du följa med mig hem och titta på mina etsningar? Förlåt, det där var inte passande. Bortse från den inviten, är du snäll!
Hursomhelst, det är här jag tänker. Med "tänker" menar jag: "tolkar dina nyckfulla och ryckiga handrörelser och formulerar om dem till meningsfulla, stringenta datapaket som skickas till din dator via radiolänk på 2,4 GHz-bandet, där någon annan stackare får försöka göra något vettigt av dem". Det är drygt två miljarder svängningar per sekund! Onekligen lite mer än du kommer upp i dina mest produktiva stunder, eller hur?
För ett intellekt som mitt, räcker emellertid inte kretskortet. Min mushjärna – min mikroprocessor – består mest av kisel och kallas chip. Kisel får man från silikater (typ sand) från Kina, Ryssland eller Brasilien. Silikaterna smälts i en vältrimmad reducerande, ”karbotermisk” process. Så småningom har man ett riktigt rent halvledarmaterial som man sågar, slipar och polerar, innan man avsiktligt ”smutsar ned” det, enligt ett ursprungligen amerikanskt påfund, med fosfor eller bor, och miljondelsprecision, fotolitograferar och formar det i lager långt, långt tunnare än ett mänskligt hårstrå i ett renrum där inte ens en fluga tillåts nysa – som om den alls skulle bli insläppt i chipfabriken, som troligen är taiwanesisk. Resultatet? Ett chip som kan tolka tusentals bilder per sekund och samtidigt hålla koll på batterinivån. Och mer.
Hur mycket forskning och utveckling som krävdes för att komma på det här? Don’t get me going! Du får nöja dig med att vi pratar om många miljontals persontimmar. Ingen enskild person vet hur man går från sand till ”system-on-chip” – men tillsammans gör vi det. Jo, en sak kan jag säga: Maskinen som bestämmer var strömmen i chippet ska gå och inte gå genom fotografisk teknik, kallas stepper, är säkert nederländsk och kostar i runda slängar en dryg miljard. Vill du veta vad hela fabriken, ”fabben", kostar, fråga någon annan. Jag är en förträfflig mus, men likväl bara en mus som har mycket att stå i ändå.
Lödtenn – sannolikt kinesiskt – fäster chippet och andra pyttesmå komponenter till kretskortet. Komponenterna tillverkas bland annat i Taiwan, Tyskland och Malaysia, och monteras i en särskild fabrik troligen också en sorts renrum.Varje resistor, varje kondensator, varje transistor spelar en roll i att tolka din handrörelse till en datapuls. Med mera.
Allt ljus på mig
Jag är inte bara skönhet och snille musifierade, jag ser dig och jag förstår dig. ”Förstå” är ett så starkt ord, förresten. Du får nöja dig med att jag ser dig. Eller nåja, jag ser ditt bord. Det räcker gott för att lista ut var du är och vad du håller på med. Min optiska sensor är som ett öga som stirrar rakt ner i bordsytan. Att jag sänker blicken betyder alltså inte att jag är blyg eller underdånig. Jag är bara hängiven mitt jobb.
Med synen snappar jag upp mikroskopiska detaljer. Jag tar 1500 bilder per sekund och analyserar dem i realtid så att jag kan avgöra om du för mig över trä, tyg eller – gud förbjude – en plastig mus¬matta från Biltemas hyllplats ”KONTOR 15”. Vem använder ens musmattor längre? Det är som om jag inte vore rumsren. Jag som praktiskt taget föddes i ett renrum! Behöver jag berätta om luftcirkulationen och superfiltren där, eller att personalen måste gå riktigt långsamt i sina speciella overaller och att de inte ens får använda vanliga kulspetspennor eftersom det dammar då – ”mikrodammar"? Et cetera, et cetera. (Förresten, Biltema grundades i Sverige, om du, om någon, undrar.)
Ljuset jag använder kommer från en lysdiod, en så kallad LED, min integrerade pannlampa skulle man kunna kalla den. Den är ofta infraröd eller röd och bestyckad med en lins som har gjutits eller slipats med mikrometerprecision. En mikrometer är en tusendels millimeter. Wow, säger du. Blaha, blaha, säger jag. Precisionen i mitt centrala nervsystem, mikroprocessorn, är mer än tusen gånger högre. Lysdioden lyser inte bara upp min tillvaro, den vägleder mig. Tänk Gandalf fast snabbare och energieffektivare, och inte alls lika teatralisk! (Om du är lajvare eller så, kan du strunta i föregående mening. Jag vill inte framstå som dryg.) Med LED:ar är det lite som med kiselchippet, så ofaaaaantligt mycket bakomliggande arbete och snillrikhet. Jag besparar dig det.
Talande tystnad
Jag pratar med din dator ljudlöst, osynligt och utan sladdar. Hur då, tror du? Gandalf!? Verkligen inte! Lyssnar du alls på vad jag säger? Jag var ju inne på det tidigare. Radio!
Jag använder Bluetooth eller en 2,4 GHz RF-anslutning. Det är samma frekvens som bland annat mikrovågsugnen, robotgräsklipparen och grannens babymonitor pladdrar på. (Tänk vad jag kunde hitta på om jag vore maktfullkomlig!) I den här skräniga etern lyckas jag ändå skicka tydliga instruktioner till din dator. Behöver Gandalf överrösta robotdammsugare och smarta kylskåp? Har Gandalf ens funnits?
Tacka antenntekniken för den här skillen! Gömd i min stuss har jag en noggrant uttänkt slinga av tunn koppartråd som skickar omsorgsfullt kodade signaler till mottagaren i datorn. Tro mig, det är ingen slump var antennen är placerad. En millimeter fel och du sitter där och ylar hjälplöst: "Åh! Nu laggar musen!"
Många fler än antennsnubborna och -snubbarna finns där att tacka. Så klart. Kanske kommer du ihåg gruvarbetare och personalen i kopparverket, kanske till och med transportsektorn, men visst glömmer du bort de jurister som har enats om de internationella avtal och protokoll som reserverade just det här frekvensbandet, kanske glömmer du bort de handläggare och patentingenjörer som har hjälpt till att skydda bakomliggande fiffigheter så att det blir lönsamt att realisera dem, kanske glömmer du riskkapitalisterna och affärsrådgivarna, eller marknadsförarna, eller … Du är förlåten. De, liksom till exempel den myriad av människor som ”bara" ser till att det finns kaffe och så mycket annat omistligt på deras respektive, arbetsplatser, eller att investerarna och alla andra är hela och rena när de ska sätta sig på bussen eller i mötesrummet, har vi ju med oss hela vägen, inte bara kretsande krig antennen i min rumpa. Right?
Min drivkraft
Jag drivs av plikt, lojalitet och ett litet, ofta akterplacerat, batteri sammansatt av nickel, aluminium, kobolt, fosfor, litium, kol, mangan, kisel (igen) och lite magi (igen). Känner du rytmen? Man skulle kunna skriva en sång bara om grundämnena i mitt batteri. Rättelse: Man borde skriva en sång om dem. Och en opera om mig. Minst!
Litiumet, primadonnan i min ämnesomsättning, hittar du lättast i Sydamerika, Kina, Kanada, Zimbabwe och Australien. Kan du ens boka en resa till någon av dessa länder? Utan min hjälp? Att du skulle kunna vara behjälplig i prospektering, kartering, sondering, sovring, anrikning eller ens enklare grävarbete, tvivlar jag på. Gråt inte över det! Du är ju en modern människa, som säkert kan jättemycket om Zumba, Netflix och surdegsbröd.
Och så vet du ju hur du ska utfodra mig. Visst? Jag är modern, jag med, så det är USB-C som gäller för att få mig från skendöd till högpresterande. (”USB-smakerna” är som en syltburk med många fingrar i, så jag försöker inte ens reda ut den.) Du kan se utfodringen som dropp eller sondmatning, eller betrakta sladden som en temporär navelsträng. Kabelburen ”kräm” är det i alla fall. Förresten: Att skaka mig ursinnigt när jag har ett litet ”blodsockerfall", hjälper inte. Men jag tackar för förslaget och ”tar det med mig” till R&D. (Not!)
Packad och klar
Jag föddes till slut i en monteringsfabrik, kanske i kinesiska Shenzhen, indiska Tamil Nadu eller vietnamesiska Ho Chi Minh City. Jag sattes ihop av skickliga händer – eller av robotarmar som programmerats av skickliga människors skickliga händer. Vill du att jag sammanfattar seklerna av matematiska och datavetenskapliga rön som tog mänskligheten till den kvalificerade och delikata uppgiften att programmera robotar som bygger möss? Inte!? Säker?
Väl ihopsatt, testades jag och packades sedan ned i en ganska åtsmitande kartong. (Man reser ju helst lätt och klimatsmart.) Kartongen, gjord mestadels av återvunnet papper bestruket med krita för att bättre återge informationstexter och logotyper tryckta med färger utvecklade i decennier av pigment och annat, i sin tur utvecklade i århundraden, är ett litet mirakel i sig. Eller många. Tänk bara: Från träd till högteknologiskt musbo! Vilken process!
Förpackningen packades i större, korrugerade kartonger på lastpallar och skickades i en container över världshaven, troligen på ett fartyg du aldrig såg, via hamnar och lagerlokaler, och över järnväg eller med lastbil innan jag, via detta logistiknätverk, som nästan får militär truppförflyttning att verka spontanimproviserat planlös, flyttade hem till dig. Här snackar vi laserlästa streckkoder, RFID-taggar, ”just in time”, ”agile logistics” och ”on demand”. Kanske snackar vi lite ”kaizen” också, eller heter det ”kimchi”? Jag ger inte ett rat's ass, särskilt inte mitt, även om jag nu inte är en råtta.
Genom den visserligen begränsade spegelbilden av dig på vår gemensamma turf, aka bordsytan, ser jag att du börjar tröttna nu, så det blir inte ens en superkort sammanfattning av mänsklighetens anläggande av järnvägar och bilvägar, utvecklingen av tillhörande fordon, navigationssystem och fartyg med riktigt stor lastkapacitet, eller …. Eller… Eller …
Inte ens det här med pappersmassa och återvinning, ska jag ta upp din tid med, inte heller mekaniken och standardiseringen av det som ligger bakom gaffeltruckens kompatibilitet med lastpallen, lastpallens kompatibilitet med containrar, eller containrarnas kompatibilitet med järnvägsvagnar och fraktfartyg, eller dessas kompatibilitet med hamnar, lastkajer, perronger och godsmottagningar. Jag hoppar även över all certifiering och märkning: S, CE, RoHS, FC, FCC, …
Hela vägen, här, precis som i övrigt i min bakgrund, finns tusentals människor – människor med liv, familjer och drömmar. De allra flesta har ingen aning om att de bidrar till en datormus och hennes resa till skrivbordet, men alla vet att de tillför något till något och att de belönas med något som gör deras liv något bättre.
I några avgränsade delar finns ett uttalat, synligt och reglerat samarbete, men det mesta sköts som av en osynlig, allsmäktig hand. Någonstans ”villhöver" någon en mycket kvalificerad, svanslös kontorsassistent – som du behöver mig. Behovet skapar ett litet sug. Det innebär ett litet ryck i en tråd, som i sin tur rycker i andra trådar, som var och en rycker i fler trådar. Och så vidare. En del ryckningar har en kort varaktighet, andra går långt tillbaka i historien. Vissa är proaktiva andra är reaktiva.
Och nu då?
Jo, nu är jag alltså här. På ditt skrivbord. Alltid redo. Alltid till tjänst. Ofta ignorerad. Aldrig given medaljer, choklad eller cred. Sällan uppmärksammad. Snarare tagen för given. Ibland tappad i golvet. Ibland ursinnigt skakad. (Fast det har vi rett ut, va?) Jag är här för att du ryckte i en tåt – eller för att någon annan visste att du borde rycka i den och gjorde det åt dig – för att du behöver mig.
Men jag är alltså inte bara en pryl. Jag är resultatet av global samverkan över århundraden, vetenskaplig och teknisk briljans, och, ska det medges, en del marknadsföring. Man kan också se mig som ett teknologiskt kärleksbrev – från jättemånga till jättemånga.
Jag är Musen. Klicka med mig, så klickar vi tillsammans.
Text och bild: Greger Thornell, professor vid Institutionen för materialvetenskap - Uppsala universitet
