Förhör med barn utsatta för hedersförtryck

Foto David Brohede

Flera decennier av forskning har visat att barn är sårbara för ledande förhörsmetoder. Stängda och ledande frågor ökar risken för fel, vilket i sin tur kan ha negativa konsekvenser för bevisvärderingen av barns utsagor. Barnförhörsledare ska därför främst ställa öppna frågor som ger barn bättre förutsättningar att fritt kunna berätta om sina upplevelser.

Hedersbrott har en kollektiv prägel och kan utövas av den närmsta familjen och mer avlägsna släktmedlemmar. Barn som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck kan må mycket dåligt och ha svårt att berätta om sina upplevelser vid polisförhör. Skamkänslor, skuld och lojalitet kan försvåra ett eventuellt avslöjande. Vid hedersrelaterat våld och förtryck kan det även finnas en stor hotbild gentemot barnet. Det är viktigt att skapa ett bra samtalsklimat under barnförhöret för att hjälpa barnet att berätta om sin våldsutsatthet. Att skapa kontakt och erbjuda socialt stöd är betydelsefullt under hela barnförhöret. Ibland behövs flera förhör innan barn börjar berätta om våldsutsatthet.  

Enligt Barnkonventionen (artikel 12) har alla barn rätt att få komma till tals vid polisutredningar och domstolsförfaranden som rör dem. Barn under 15 år brukar inte närvara vid huvudförhandlingar. Detta är för att skydda barn från att behöva avge sina utsagor direkt inför domstol. Rätten får i stället ta del av barnets berättelse genom videoinspelade barnförhör. 

Barns förmåga att minnas och berätta om upprepade händelser

Barn kan medverka i polisförhör från ungefär 3–4 års ålder. Forskning visar att äldre barn generellt kan ge längre och mer detaljerade utsagor jämfört med yngre barn. Men även de yngsta barnen kan många gånger ge korrekta, om än kortfattade, beskrivningar av tidigare händelser om de förhörs med forskningsbaserade metoder.

Barn som upplevt hedersrelaterat våld och förtryck kan ha blivit utsatta för många olika gärningar under en längre tid. Enligt minnespsykologisk forskning kan både vuxna och barn ha svårt för att kunna berätta detaljerat om specifika episoder av upprepade händelser. Barnförhörsledaren kan hjälpa barnet att berätta om upprepade händelser genom att både utreda ”hur det brukar vara”, och ställa frågor om tillfällen som sticker ut. Man kan till exempel fråga om den första och sista gången som någonting hände. 

Barn som utsatts för upprepade gärningar under en längre tid kan också ha svårt att avgöra när eller hur många gånger någonting har hänt. Denna typ av uppskattningar kan även vara svåra för vuxna som utsatts för upprepade övergrepp. Att göra uppskattningar gällande tid och antal är en komplex uppgift som gradvis utvecklas under barndomen. När det ligger utanför barnets kunskaps- och utvecklingsnivå behöver denna typ av uppgifter utredas på annat sätt. 

Tolkade barnförhör

I samband med barnförhör som rör hedersrelaterat våld och förtryck kan det ibland finnas behov av språktolkning. Det finns idag mycket lite forskning om hur närvaron av en tolk kan påverka kvaliteten på barnförhör. Studier på förhör med vuxna har visat att människor generellt ger mindre information när de intervjuas via en tolk jämfört med förhör som genomförs på deras modersmål. Flera förklaringar har lagts fram, bland annat att tolkningen kan störa minnesframplockningen och hämma det naturliga flödet i en konversation. Tolkade förhör tar även längre tid att genomföra. 

Tolkens kompetens och skicklighet i att arbeta med barn är också av stor betydelse. Det är därför viktigt sträva mot att i största möjliga mån använda auktoriserade rättstolkar i samband med barnförhör. Tolken behöver vara bekväm med att prata med barn om våldsutsatthet. Barnet ska under inledningen till förhöret informeras på ett åldersanpassat sätt om tolkens roll samt att denne har tystnadsplikt.  

Vid barnförhör är det mycket viktigt att tolken översätter all information så exakt som möjligt och inte lägger till, ändrar eller hoppar över detaljer. Detta innefattar exempelvis att inte ändra ordalydelser eller frågestrukturer, att undvika att klargöra eller sammanfatta barns svar, och att undvika ledande icke-verbal kommunikation. Det sistnämnda innebär till exempel att tolken inte ska lägga till egna intonationer eller suggestiva gester som kan påverka barnets utsaga. 

Vid utredningar om hedersrelaterat våld och förtryck rekommenderas telefontolkning ur säkerhetssynpunkt. Det saknas i dagsläget forskning som jämför effekterna av telefontolk och platstolk vid barnförhör. Vid telefontolkning är det av yttersta vikt att det finns en bra uppkoppling och att samtalet genomförs i ett enskilt rum utan distraktioner.