När hälso- och sjukvårdens begränsade medel används för att finansiera nya behandlingar innebär det att andra behandlingar inte kommer att kunna finansieras. En behandling är kostnadseffektiv när den genererar mer hälsa än vad den tränger undan och för att avgöra om en behandling är kostnadseffektiv mäter man oftast dess kostnad per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår (QALY) och jämför mot ett så kallat tröskelvärde. Tröskelvärdet representerar den kostnad till vilken de behandlingar som trängs undan hade kunnat generera QALYs.
För att förstå logiken bakom detta beslutskriterium och hur vi kan ta reda på tröskelvärdet kan vi likna hälso- och sjukvårdssystemet vid en bokhylla. Böckerna i hyllan symboliserar alla potentiella behandlingar som sjukvården skulle kunna tillhandahålla. Böckerna är olika höga och olika breda, där bredden symboliserar hur mycket en behandling kostar och höjden hur mycket hälsa den genererar per krona. I bokhyllan står också ett bokstöd som symbolisera den budget hälso- och sjukvården har att förhålla sig till och bara de behandlingar vars böcker får plats till vänster om bokstödet finansieras av hälso- och sjukvården. Givet denna illustration (se figur) framgår tydligt att hälso- och sjukvården får ut mest hälsa för pengarna om den finansierar behandlingarna med lägst kostnad per enhet hälsa tills dess att hela budgeten är förbrukad. Med ett sådant förhållningssätt skulle också tröskelvärdet ges av höjden på bok V eftersom den symboliserar den behandling som är bäst att avveckla om nya behandlingar ska finansieras.
Bokhyllan är en användbar liknelse och modell för att förklara och diskutera alternativkostnaden för att finansiera nya behandlingar i hälso- och sjukvården. Det är dock svårt att se att hälso- och sjukvården verkligen kan delas upp i separata behandlingar på det sätt som beskrivs. Dessutom verkar det osannolikt att exempelvis en ny cancerbehandling skulle finansieras genom att vi inte längre erbjuder en annan cancerbehandling. I en nyligen publicerad artikel i Medical Decision Making visas hur resultat från bokhyllan bör översättas till verkligheten och varför dess pedagogiska förenklingar inte begränsar dess användbarhet. En viktig slutsats är att modellen inte förespår att en enda väldefinierad behandling trängs undan när en ny finansieras. Forskning som letar efter verklighetens motsvarighet till bok V bör därför istället bygga på empiriska skattningar av hälso- och sjukvårdens marginalproduktivitet.
Länk till artikeln
Författare till artikeln:
Jonathan Siverskog och Martin Henriksson på Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi, Linköpings universitet