Flerspråkighet

Beskuren bild på en sida i en ordbok (österländsk språk till engelska). Illustration till forskningsområdet Flerspråkighet.

Flerspråkighet brukar ses som en egenskap hos individen: man "är" antingen enspråkig, tvåspråkig, eller flerspråkig. På frågan hur väl man måste tala ett andra eller tredje språk för att ses som två- eller flerspråkig ger forskningen inget entydigt svar. Forskare vid Linköpings universitet har istället valt att se flerspråkighet som en social praktik - något man "gör", snarare än "är".

Ökande internationalisering och migration sätter frågor om två- och flerspråkighet på agendan inom exempelvis utbildning, arbetsliv samt i vardagen. Dagens forskning om flerspråkighet är ämnesövergripande och tangerar områden som etnicitet och integration.

Inom den individ- och utvecklingsorienterade forskningen brukar man skilja på två huvudtyper av tvåspråkighet:

  • simultan tvåspråkighet innebär att individen möter och börjar utveckla två språk redan under den tidiga språkutvecklingsperioden (0 – ca 3 år)
  • successiv tvåspråkighet, där det andra språket utvecklas efter denna period, det vill säga då förstaspråksutvecklingen redan pågått i flera år.

Här studeras språkproduktion, ofta genom problem- och felanalys, i första hand för att kartlägga kognitiva processer och viktiga faktorer i individers flerspråkiga utveckling.  

Forskning som betonar sociala processer tar istället sikte på samspelet mellan språkbrukare. Att se flerspråkighet som gemensam aktivitet ger ny kunskap om språkbruk och socialt liv. Därmed nyanseras också bilden av hur det går till när människor lär sig språk. 

Vid Linköpings universitet finns sedan länge en internationellt väletablerad samtalsforskning. Här har forskare studerat två- och flerspråkigt samspel inom olika samhällssfärer som utbildning, myndigheter samt tjänstesektorn. De verksamheter som har studerats omfattar bland annat förskola, skola, universitet, SFI, nödsamtal, rättegångar, TV-underhållning samt olika former av samspel via IKT.

Forskning