Forskningsprojektet ”Early adopters of the Lutheran North. A new Nordic press history from the freedoms of print to the colporteur era, 1770–1860”, finansierat av Ridderstads stiftelse, tar ett grepp om perioden från de tidiga nordiska tryckfrihetslagstiftningarna till öppnandet för religionsfrihet genom den danska liberala författningen 1849 och den svenska dissenterlagen 1860. Studien är en pendang till ett större forskningsprojekt för perioden 1700–1770 som har växt fram genom arkivfynd i samband med andra forskningsprojekt under en tioårsperiod och som har tagit form genom ett par pilotstudier.
Generationsperspektivet öppnar upp för att förstå människor med avvikande uppfattningar om den officiella lutherska läran – både fromma och ofromma sådana – på tre nya sätt: 1) utifrån deras erfarenheter av skiftande villkor för att vara avvikare, 2) utifrån deras uppfattningar av generationsskillnader, och 3) utifrån deras bruk av nya medieformer och dess effekter för utbredningen av sociala nätverk, både lokalt och över statsgränser. Generationsperspektivet utmanar därigenom tre dominerande sätt att studera tidigmoderna avvikare i nuvarande forskning: i) med utgångspunkt i beteckningar som hörde till den etablerade kyrkans taxonomi och inte delades av avvikarna själva (pietister, deister, herrnhutare, osv); ii) med utgångspunkt i religionssociologisk taxonomi från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som delar in heretiker i kategorier som i själva verket ständigt överbryggades (framför allt rörelseorienterade respektive mytiska heretiker); iii) med utgångspunkt i nationella ramverk genom studier av nationellt avgränsade kyrkliga institutioner och arkiv som inte dokumenterar den transnationella mobilitet som är påtaglig i avvikares sociala nätverk.
2018, 2019 och 2023 har jag erhållit externa medel från fyra olika stiftelser för att under kortare perioder forska om den radikale skribenten, läkaren och alkemisten Johann Conrad Dippel (1673–1734), som korsade snart sagt de flesta statsgränser i Nordeuropa och hamnade på konfliktkurs med de statliga och kyrkliga auktoriteter som kom i hans väg. Frukten av detta arbete publiceras i den populärt hållna biografin Upplysningstidens Frankenstein: Johann Conrad Dippels skandalösa genom Nordeuropa. Boken är en resebiografi med insprängda inblickar i 1700-talets miljöer och tankevärldar. Detta lågintensiva sidoprojekt har lett vidare till samarbete med tyska, danska och holländska kollegor och inspirerat det ovan beskrivna generationsperspektivet på religiösa avvikare i kombination med framväxten av nya privata/ hemliga/ offentliga kommunikationsformer.
Min religionshistoriska forskning finns publicerad i bl. a. volymerna Religious Enlightenment in the Nordic Countries during the long eighteenth century. Reason and Orthodoxy (Lund/Manchester University Press, 2023), Samvete i Sverige. Om frihet och lydnad från medeltiden till idag (Nordic Academic Press, 2021), två artiklar i peer-review-tidskriften Pietismus und Neuzeit om pietistkonflikter (2021) och jakten på dippelianer (2024), samt i min avhandling Toleransens gränser. Religionspolitiska dilemman i det tidiga 1700-talets Sverige och Europa (2017).
I fokus för min forskning
Anspråk på vad som är privat, och hur detta privata kränks eller skyddas – av individer, kollektiv, lagar och institutioner
I mitt avhandlingsarbete om toleransens gränser för pietistiska strömningar i 1720-talets Sverige, vilka ledande politiker och präster uppfattade som ett hot mot samhällets enhet, fick jag upp ögonen för de många referenser till det privata som förekom i dessa konflikter. Exempelvis kallades pietistiska möten för privata konventiklar, pietistiskt inspirerade präster anklagades för att bedriva privat undervisning och pietistiska anhängares avvikande uppfattningar utrangerades som privata tolkningar. Jag var inte nöjd med hur tidigare forskning stannade vid att sortera sådana referenser till det privata som uttryck för motstånd mot individualisering eller pluralisering av det religiösa livet, även om det delvis handlade om det. Här fanns något mer att upptäcka. Inte minst i motiveringarna till varför något bör skyddas med hänvisning till att det hade försiggått ”privatim”. Hur kunde samtal skyddas genom att omtalas som privata, i det här sammanhanget och under tidigmodern tid i stort?
Med detta forskningsuppslag rekryterades jag våren 2019 till en treårig postdok-tjänst vid excellenscentret Centre for Privacy Studies vid Köpenhamns universitet, i samarbete med Det Konglige Akademi for Arkitektur, Design og Konservering. Centret blev min plattform för att i breda interdisciplinära samarbeten med arkitekter, teologer, jurister och datavetare bedriva empirisk grundforskning om tidigmoderna människors anspråk på vad som var privat och hur detta privata bör skyddas. Uppslaget om hur privata samtal skyddades i tidigmodern tid utvecklades till bokkapitlet ”Talking in private – and keeping it private…” (Bloomsbury, 2022), samt till bokprojektet Tracing Private Conversations in Early Modern Europe… (Palgrave Macmillan, 2024).
Min forskning visar att människor i det tidigmoderna samhället reste anspråk på att skydda det privata utan att nödvändigtvis anknyta till civila friheter eller begreppsliga uppdelningar mellan privat och offentligt. Likväl – eller kanske rentav just därför! – sätter dessa exempel samtidsfrågan om privatlivets integritet i perspektiv. Mina studier på fältet framhåller betydelsen av de etablerade former för att skydda det privata som fanns i tidigmoderna samhällen: normer om konfidentialitet, mobilisering av privat-begreppet i olika sammanhang, fysiska och psykosociala upplevelser av intrång i hemmet, behov av skydd mot exponering inför grannskapets blickar och ryktesspridning, och den hävdvunna normen att frestelser och synder bör förbli privata företeelser för att upprätthålla intrycket av en god kollektiv moral. Dessa motiveringar till varför det privata bör skyddas kan bitvis verka främmande. Samtidigt är några av dessa aspekter idag direkt skyddade i lagstiftningar om privatlivets helgd, genom formuleringar som vi ärvt från den tidiga efterkrigstidens implementeringar av den tolfte artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (1948) och den åttonde artikeln i Europakonventionen (1950). Se ”The Establishment of the Police Office in mid-eighteenth-century Altona: new opportunities for privacy in transitional times?” (Urban History, 2023) samt ”Experiencing Intrusion: Smashed Windows as Violations of Privacy in the University Town of Helmstedt, 1684–1706” (Architectural Histories, 2023).
Det är en viktig utmaning för vår tid att sätta fingret på hur privatlivet hotas för att förmedla meningsfulla definitioner till dem som utformar ny policy på området. Jag har i olika sammanhang argumenterat för att det finns goda skäl att rikta blicken mot just det tidigmoderna samhället för att diskutera våra samtidsfrågor om privatlivets integritet. Forskningen har i flera decennier formats av de strikta uppdelningar mellan offentligt och privat som var normativa i efterkrigstidens samhälle, och som sattes på pränt av de teoretiker som vi förväntas hänvisa till idag när det gäller detta frågekomplex, i synnerhet Jürgen Habermas (1962), Hannah Arendt (1951), Ernst Kantorowitz (1957), Erwin Goffman (1959) och Norbert Elias (1969). De stabila gränser mellan offentligt och privat som dessa teorier förutsätter har förändrats enormt idag. Det som tidigare med stark legitimitet kunde skyddas som privat har alltmer politiserats, digitaliserats och kommersialiserats. Därför är det idag ett återkommande påstående att det inte finns någon tydlig fredad privat zon. Det märks inte minst genom att lagstiftare och policymakare istället använder begrepp som kontextuell integritet – ett begrepp som myntades av juristen Helen Nissenbaum i början av 2000-talet – för att definiera de särskilda situationer där privatlivet borde skyddas. Samtidens oklarare gränser för det privata ger oss något väsentligt gemensamt med tidigmoderna människor. Det talar för att vi genom att utforska hur det privata skyddades innan rätten till privatliv formulerades under 1800-talet och fick genomslag under 1900-talet kan lära oss mer om att navigera vår egen tids snåriga men alltså inte helt unika gråzonsterräng. Dessa summerande tankar har jag utvecklat i en historiografisk text som publiceras i den kommande Oxford Handbook of Historical Privacy Studies (2025).
Jag ingår i ledningsgruppen för Danish National Research Foundation’s Centre of Excellence for Privacy Studies (DNRF138), med särskilt ansvar för temat Urban Space. Sedan 2020 är jag huvudredaktör för den tvärvetenskapliga tidskriften 1700-tal: Nordic Journal for Eighteenth-Century Studies. Jag var recensionsredaktör för Scandia: Tidskrift för historisk forskning från 2022:2 till och med 2025:1. Jag är gästredaktör för 2025 års temanummer av Historisk Tidskrift, på temat Tro.