Har du hört talas om samproduktion mellan räddningstjänster och civila
insatspersoner? Traditionellt ses allmänheten främst som mottagare av
tjänster som brandbekämpning, polisarbete eller akutsjukvård. Men i
akuta situationer kan utbildade civila – så kallade civila
förstainsatspersoner – ofta anlända snabbare än professionella enheter
och göra en betydande skillnad.
Min forskning fokuserar på hur denna form av samarbete, kallad IKT-möjliggjord samproduktion av räddningsinsatser, kan utformas och implementeras. Civila insatspersoner utbildas av räddningstjänster för att utföra grundläggande uppgifter som hjärt-lungräddning (HLR), släckning av mindre bränder, insatser vid trafikolyckor eller att stoppa blödningar. När en incident inträffar skickar larmcentralen vid den aktuella räddningsenheten en notis via en mobilapplikation till närliggande volontärer, med information om typ och plats för händelsen. Volontärerna avgör sedan själva om de vill rycka ut. Denna IKT-möjliggjorda samproduktion möjliggör tidiga insatser, vilket kan förebygga eller minska förlust av liv och materiella skador.
Dessa civila är varken anställda av räddningstjänsten eller formellt knutna till frivilligorganisationer. Avsaknaden av formella strukturer eller riktlinjer skapar utmaningar för både volontärer och professionella insatspersoner. Min studie undersöker hur ett sådant samarbete kan organiseras bättre – och potentiellt legitimeras – för att användas mer effektivt.
Den första delen av min studie fokuserar på volontärer som rycker ut vid lokala incidenter. Den undersöker utmaningar, förutsättningar och möjligheter, samt utvärderar deras insatser i termer av ankomsttid och samarbete på plats med professionella. Den andra delen vidgar perspektivet för att utforska hur civila insatspersoner kan bidra vid storskaliga krisscenarier – såsom skogsbränder, naturkatastrofer eller nationellt civilförsvar. Detta kommer att ge värdefulla insikter i hur dessa insatspersoner kan stödja samhällets motståndskraft i tider av stora nödsituationer.