Bakgrund
Sedan början av 2000-talet har vårdkostnaderna ökat kraftigt. Någonstans finns det en gräns. Pengar, personal och vårdplatser räcker inte till alla. Intresset för de etiskt svåra frågorna har därför ökat under senare år. Vilka patientgrupper ska prioriteras och vilka ska inte prioriteras?
På Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet bedrivs forskning kring frågor som rör vårdens svåra val. Centrumet är nationellt och inrättades i början av 2000-talet. Det för ut kunskap om prioriteringar inom vård och omsorg och är ett stöd för beslutsfattare inom nationella myndigheter, regioner och kommuner.
Foto Charlotte Perhammar– Idag är det medicinskt möjligt att hjälpa allt fler patienter samtidigt som det inte finns pengar till all vård som är möjlig. Då måste man välja hur sjukvårdens resurser används bäst. Vården ställs i stort sett dagligen inför val om vad som ska prioriteras och vad som ska väljas bort, säger Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik och föreståndare för Prioriteringscentrum.
Redan på 90-talet började diskussionerna om prioriteringar att komma igång på allvar i Sverige. Då beslutade riksdagen att prioriteringarna i hälso- och sjukvården ska bygga på tre principer:
- Människovärdesprincipen som innebär att alla människor är lika mycket värda och har rätt till vård oavsett ålder, kön, utbildning, social eller ekonomisk ställning.
- Behovs- och solidaritetsprincipen som innebär att de som har de svåraste sjukdomarna ska få vård först.
- Kostnadseffektivitetsprincipen som innebär att det ska finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt av behandlingen.
– Det råder en politisk samsyn kring de här principerna. Men med ökande kostnader för vården måste politikerna göra mer tydliga prioriteringar, även säga nej och på så sätt begränsa välfärden. Det är förstås politiskt känsligt, säger Lars Sandman.
Prioriteringarna ser idag olika ut i olika regioner. Några erbjuder till exempel fler behandlingar till ofrivilligt barnlösa än vad andra gör. På vissa håll i landet satsas mer resurser på ungas psykiska ohälsa än på andra.
I takt med att behoven ökar mer än resurserna, så växer medvetenheten om vikten att göra prioriteringar, främst bland beslutsfattarna men också bland vårdpersonalen.
– Nu börjar allt fler nationella expertgrupper att upprättas, till exempel runt nya läkemedel, och det gör att vi går mot en större nationell samsyn, säger Lars Sandman.
Samtidigt finns det fällor att se upp med. Starka patientorganisationer kan ha lättare att få gehör hos politiker och vårdpersonal än de personer som kanske inte har någon patientorganisation alls, som exempelvis äldre multisjuka.
En del sjukdomar har högre status inom forskningen. Med ökande evidens kan det finnas en risk för att just de sjukdomarna prioriteras, på bekostnad av sjukdomar eller tillstånd som det inte forskas så mycket om, exempelvis psykiatriska sjukdomar.
Verksamhet och resultat
Prioriteringscentrums uppdrag är att stödja vårdens aktörer med prioriteringsval. Centrumets forskare (cirka fem heltidstjänster) bedriver traditionell forskning som rör legitimitet och öppenhet kring frågorna. Utifrån den kunskap som byggts upp utvecklas olika modeller för prioriteringar. Den nationella modellen för öppna prioriteringar, exempelvis, utvecklades i början av 2000-talet av centrumet, tillsammans med Socialstyrelsen och ett antal andra aktörer inom hälso- och sjukvården. Modellen etablerades brett och används inom en rad hälso- och sjukvårdsregioner på olika nivåer.
Forskningen och kunskapen inom Prioriteringscentrum utvecklas ständigt. Centrumet bidrar därmed till nya lösningar och idéer vad gäller vägarna framåt för prioriteringsarbetet ute i landet. Implementeringen av den nya kunskapen går snabbt och det finns ett stort intresse för den.
– Prioriteringscentrum har huvudfokus på att göra nytta för samhället. Vilka forskningsprojekt vi bedriver är beroende av de samhällsutmaningar vi ser. Vi tar konkret reda på vad hälso- och sjukvården brottas med för prioriteringsfrågor och söker svar på dem, påpekar Lars Sandman.
Centrumet har en central roll i nationella frågor som rör prioriteringar inom vård och omsorg och har haft en rad uppdrag för statliga utredningar. I början av coronapandemin, exempelvis, antog Socialstyrelsen riktlinjer för prioriteringar inom intensivvård när det gällde covid 19-patienter. Lars Sandman var ansvarig för utredningen som ledde fram till riktlinjerna.
Samverkan
Prioriteringscentrum har ett nära samarbete med flera av landets hälso- och sjukvårdsregioner, med vårdens aktörer i den kliniska verksamheten, med olika medicinska råd samt med myndigheter, däribland Socialstyrelsen.
Mattias Fredricson är enhetschef på Socialstyrelsen med ansvar för riktlinjer och rekommendationer kring nationella screeningprogram:
– Vi har tät kontakt med Prioriteringscentrum. Centrumet är en motor som genererar forskning, kunskap och konkret stöd i prioriteringsfrågorna. Deras verksamhet är mycket värdefull och med sin djupa kunskap inom området bidrar de på många sätt till vår verksamhet, kommenterar han.
Centrumet har också samarbeten med forskare både inom LiU – däribland Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi, CMT – men även nationellt och internationellt, bland annat med universitet i Norge, Italien och Storbritannien.
På grund av det ökande intresset för frågorna under senare år har även den mediala bevakningen vuxit. Därmed har Prioriteringscentrum fått en allt större betydelse för allmänhetens kunskap om frågeställningarna kring prioriteringar.
Länkar
Rapport respektive artikel som ligger till grund för ändring av TLV:s (Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket) policy kring läkemedel:
https://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:806269/FULLTEXT03.pdf
https://link.springer.com/article/10.1007/s10728-016-0333-3
Nationell modell – senaste revidering:
https://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1144043/FULLTEXT01.pdf
Rapport till Socialstyrelsen kring vård som inte kan anstå – d v s för personer som saknar rätt att uppehålla sig i Sverige:
https://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:706483/FULLTEXT01.pdf