Kollektivtrafikens strategiska styrning och omställningsförmåga

Syftet med projektet har varit att analysera och utvärdera informellt reglerande och formella styrmedel för att stärka kollektivtrafikens roll i transportsystemet samt bidra till en omställning till en koldioxidsnål och effektiv kollektivtrafik. Två huvudspår vad gäller kollektivtrafikens roll studerades. Det ena handlade om omställningen från fossila till förnybara drivmedel inom främst busstrafiken. Det andra handlade om planering av utbyggnad av kollektivtrafiken och vilka olika planeringsideal som kommit till uttryck i denna planering.

I det första delprojektet analyserades de utmaningar och möjligheter som regionala aktörer står inför när de ska införa förnybara bränslen i busstrafiken. Det framgick att det har skett en omfattande omställning av busstrafiken som idag (2021) har mer än 90% förnybara drivmedel. Denna omställning har främst skett med hjälp av verktyget grön offentlig upphandling där kollektivtrafikhuvudmän ställer krav på operatörer att använda förnybara drivmedel. Olika krav kan ställas i upphandlingen vilket ger olika utfall. Funktionella krav på utsläppsminskningar eller viss andel förnybara drivmedel är mer kostnadseffektiva och flexibla men ger ingen kontroll över vilket förnybart drivmedel som används. Specifika krav på ett visst drivmedel är lite dyrare och förordas inte av branschen, men har visat sig effektivt för att föra in nya drivmedel som t.ex. saknar befintlig infrastruktur, såsom biogas och elbussar. Utöver grön offentlig upphandling är det också nödvändigt med parallella åtgärder såsom infrastrukturinvesteringar, testprojekt och samverkan mellan aktörer, speciellt när helt nya tekniker som elbussar ska införas.

I det andra delprojektet har fokus varit att i detalj förstå hur planering av kollektivtrafik har utvecklats över tid och vad det är som gör att vissa planeringsrationaliteter blir dominerande samt vilka effekter detta får. Det empiriska fokuset har varit kollektivtrafikplanering i Malmöhus län och Skåne under åren 1970 till 2020, och den specifika frågeställningen har gällt hur och varför starka stråk har utvecklats till ett dominerande planeringsparadigm. I början av den studerade perioden sågs kollektivtrafikens roll som ett komplement till bilen och mycket fokus var på geografisk och ekonomisk rättvisa vilket motiverade en utbyggnad av de regionala kollektivtrafiksystemen. Efterhand försköts fokus till att kollektivtrafiken skulle vara mer ekonomiskt effektiv, bidra till regional utveckling och utgöra ett alternativ till bilen i de stråk där det fanns stort resande. Denna förskjutning har inneburit en satsning på starka stråk medan det istället har skett neddragningar i svagare stråk. Studien visar att denna utveckling inte varit självklar utan snarare ett resultat av konflikter mellan aktörer där vissa kommuner ofta motsatt sig neddragningar. Under den studerade perioden har kollektivtrafikresandet ökat kraftigt och kollektivtrafiken utgör idag en viktig del av transportsystemet i Skåne. Samtidigt har den underliggande konflikten mellan effektivitet och tillgänglighet ständigt varit närvarande och det är något som den framtida planeringen fortsatt måste hantera, inte minst då klimatpolitiken sannolikt kommer att göra det dyrare att åka bil vilket gör att människor även i mindre orter och på landsbygden behöver god tillgång till kollektivtrafik.