Trycket på att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter är en del av vardagen för flertalet forskare. Det har stor betydelse för möjligheterna att få nya forskningsanslag och att göra akademisk karriär.
Men det är knappast en tillvaro för dunungar. Många gånger möts även etablerade forskare av tuff kritik från tidskrifternas granskare. Det kan ta år av omarbetningar och väntan på ytterligare kommentarer innan en artikel blir accepterad och publicerad.
Och flera ledande tidskrifter ger omedelbart kalla handen till minst hälften av inskickade bidrag.
– Med åren har jag alltmer förstått att det inte räcker med förmedla teoretiska insikter till våra doktorander. Vi behöver också förmedla och träna olika färdigheter, inte bara att undervisa, utan också att söka forskningsmedel och skriva vetenskapliga artiklar. Med den här boken sätter jag fokus på det sistnämnda, säger Christian Berggren.
Han öser ur sin egen erfarenhet av att skriva vetenskapliga artiklar och delar generöst med sig av exempel när resan var ovanligt utdragen och mödosam.
– Av 22 tidskriftsartiklar som jag medverkat i under en tioårsperiod har tolv mer eller mindre följt idealspåret, sex krävt en hel del omarbetning och återstående fyra varit oerhört krävande. I några fall tog det över fyra år innan vi lyckades få våra resultat publicerade!
Samtliga blev dock till sist publicerade. Och det är kanske Christian Berggrens viktigaste lärdom:
– Ge inte upp! Det är visserligen lätt att slås ned av överdrivet kritiska granskare eller oengagerade redaktörer. Men det finns alternativa kanaler, även om de kräver mer tid.
Samarbeta med kollegor
Han pekar på vikten av ett systematiskt kollegialt samarbete.
– Allt lärande bygger på repetition och konstruktiv feedback. Problemet är att varje forskare får så oregelbunden feedback, och att den ibland är svår att förhålla sig till. Man kan få en skur av åsikter som drar åt olika håll! Då är det en fördel att tillsammans med kollegor kunna se och värdera den feedback som ges av granskare, säger Christian Berggren.
Det förutsätter att man vågar släppa på prestige och lita på varandra. Christian Berggren prövade ett sådant arbetssätt när han under åtta år ledde forskningsprogrammet ”Kunskapsintegration och innovation i en internationaliserande ekonomi” (KITE).
– Det gav oerhört mycket. Men det bygger på förtroende och ömsesidighet. När någon hjälper en, måste man vara beredd att återgälda det.
Christian Berggren (bilden) är övertygad om att man kan lära sig att skriva bättre vetenskapliga artiklar. I tio år har han undervisat i vetenskapligt skrivande.
– Vi sätter fokus på olika moment i det vetenskapliga skrivandet. Hur skriver man en intresseväckande inledning, gör ett bra metodavsnitt eller redovisar slutsatser på ett övertygande sätt? Ibland har vi workshops där vi ägnar en hel dag åt att skriva abstracts!
I den aktuella boken ”Vetenskaplig publicering – historik, praktik och etik” (Studentlitteratur) ger Christian Berggren även en exposé över den vetenskapliga kommunikationens framväxt. Det som idag är praxis – med vetenskapliga tidskrifter där artiklarna före publicering granskas anonymt av internationella forskarkollegor (så kallad peer-review) – började slå igenom först efter andra världskriget. En ansedd medicinsk tidskrift som Lancet införde det så sent som på 1970-talet.
– Publiceringssystemet har utsatts för åtskillig kritik, till exempel att det präglas av hemlighetsmakeri där granskare kan dölja sina egna särintressen och inte är öppna för verkligt innovativa bidrag. Men det är svårt att hitta riktigt bra alternativ. Erfarenheten visar också att goda artiklar, med intressanta data och genomarbetade analyser, alltid kan finna en tidskrift som kommer att godta dem, även om vägen kan vara lång, säger Christian Berggren.
Enstaka tidskrifter har prövat att utveckla modellen.
– Den tvärvetenskapliga tidskriften Behavioral and Brain Sciences använder sig av ett kvalificerat system med öppna kommentarer, och svar från författarna, på publicerade artiklar. Det ger definitivt något extra, men kräver en hel del redaktionellt arbete.
Akademisk oredlighet
I boken diskuterar Christian Berggren även akademisk oredlighet, från rena plagiat till så kallad datamassage (att otillbörligt tänja på sina data) och salamipublicering (att skiva upp sina resultat i många separata artiklar).
– Idag upptäcks betydligt fler exempel på plagiat än tidigare. Man kan förstås inte säkert säga att de blivit fler – det kan ju även bero på att man blivit bättre på att upptäcka dem.
Tidskrifterna har helt klart blivit mer på sin vakt. Flera av dem har numera särskilda program för att screena manus och spåra plagiat, liknande Urkund som används i Sverige för kontroll av studentuppsatser. Många tidskrifter skärper också sina regelverk. Det ställs allt högre krav på noggrann dokumentation och att man ska kunna visa alla sina data.
– Mer av transparens helt enkelt. Det är en sund utveckling, säger Christian Berggren.
