Sopor – i högar eller som dolt hot
Hur mycket sopor som finns i våra hav vet vi inte. Men vi vet att den största delen utgörs av plast och att mycket av den är osynlig för blotta ögat, så kallad mikroplast. Mikroplasten kan vara utsläpp från våra reningsverk eller större plastskräp som efter år i havet brutits ned med hjälp av solljuset eller malts sönder av havets vågor. Dessa pyttesmå partiklar, mindre än fem millimeter, kan ätas av djurplankton, som äts av fiskar.
– Plasten fyller upp magen på fiskarna och de svälter. Men, det är ju inte bara mikroplasten som skadar djuren. Det är lätt för en havssköldpadda att ta fel på en plastpåse och en manet, säger Henrik Kylin.
Den här gången har han tillsammans med forskare från Mauritius, Sydafrika och Kanalöarna besökt atollen S:t Brandon i Indiska oceanen för att undersöka det lite större skräp som flyter upp från havet på de avlägsna stränderna. Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Marine Environmental Research.
Skor som vandrat 335 mil
På S:t Brandon, som tillhör Mauritius, är småskaligt fiske och lite turism är de enda ekonomiska aktiviteterna. Atollen saknar fast befolkning, men har gott om sköldpaddor och är en viktig parningsplats. Vad gäller människor fanns 2014 inte mer än 41 personer tillfälligt stationerade där, främst för att komma åt fisket. Trots lite mänsklig aktivitet är ögruppens stränder dock överhopade med skräp.
– Vi hittade nära 30 000 föremål på öarna och det mesta var plast. På en 100 meter lång strandbit motsvarar det 76 föremål, vilket är ganska mycket, säger Henrik Kylin.
Alla sopor större än fem millimeter dokumenterades, klassificerades och räknades av forskarna. De vanligaste föremålen de hittade var flip-flops, energidrycker och en viss typ lampor. Att de få människor som vistas på ögruppen skulle ha bidragit till avfallet i någon högre grad är osannolikt, menar Henrik Kylin, eftersom märken på skor och energidrycker tyder på att de kommer från bland annat Indonesien och Malaysia, på andra sidan Indiska oceanen. Skräpet har alltså färdats 335 mil, ungefär lika långt som det är från Stockholm till Bagdad.
– Havsströmmarna har en otrolig styrka. Troligtvis har rutten påverkats av norra ekvatorialströmmen och ekvatoriella motströmmen som flyter förbi de regioner där skräpet började sin resa. Henrik Kylin reser sig och sträcker sig mot en stor uppblåsbar jordglob - i plast - i kontorets ena hörn. Han pekar på Malaysia och visar med fingret vilken väg soporna åkt.
Påverkar näringskedjan
Vad har då det beresta skräpet för påverkan på naturen? De närmre 11 000 flip-flops forskarlaget hittade är tillverkade av skumplast innehåller DDT, PCB och flamskyddsmedel. När skorna vistas länge i vatten tar de dessutom upp miljögifter ur havet som de för med sig upp på öarna.
– De lampor vi hittat innehåller tungmetaller som vi har sett går in i öarnas näringskedjor, bland annat har vi hittat det i koraller och korallsand.
För att minska människans påverkan på den isolerade S:t Brandon ser Henrik Kylin regelbunden städning av stränderna som en av åtgärderna. Men det bästa vore förstås om sopor inte hamnade i havet över huvud taget.
– Vi människor måste fundera över hur vi hanterar våra sopor. Det gäller inte bara människor på andra sidan jorden, utan även oss här. Kasta inte skräp från båtar och tänk på att kastade plastpåsar kan hamna i havet.
Från att ha tittat på sopor i Indiska oceanen går Henrik Kylin nu vidare med sitt nästa forskningsprojekt. Den här gången går jakten på miljögifterna till Bangladesh och Indien där han ska studera mikroplast i floden Ganges.
Faktaruta:
- S:t Brandon går under flera namn och kallas ibland också St Brandons Islands och St Brandon’s atoll. På de flesta kartor står det dock Cargados-Carajos Shoals som på spansk-portugisk-engelska bokstavligen betyder ”djävla förbannade grund”.
- Atollen är 56 kilometer lång, 22 kilometer bred och består av 24 öar.
Publikation:
The flip-or-flop boutique: Marine debris on the shores of St Brandon's rock, an isolated tropical atoll in the Indian Ocean, Hindrik Bouwmana, Steven W. Evansa, Nik Colec, Nee Sun Choong Kwet Yivee, Henrik Kylin (2016), Marine Environmental Research, vol. 114, sid. 58–64
doi:10.1016/j.marenvres.2015.12.013
