Att säkrare mäta utsläpp av växthusgaser från sötvatten

Förbättrad uppskattning av växthusgasutsläpp från sötvattensmiljöer

Sjöar, rinnande vatten och dammar har uppmärksammats som stora källor för utsläpp av växthusgaserna koldioxid och metan. Hur stora utsläppen är råder det dock stor osäkerhet om. Olika sätt att räkna ger helt olika resultat där det högsta kan hamna mer än tre gånger högre än det lägsta. I det här projektet testas nya tekniker i olika vattenmiljöer och under olika förhållanden för att få fram säkrare uppskattningar av utsläppen.

Robusta uppskattningar av växthusgasflöden från olika miljöer är centrala för våra kunskaper om växthusgasbudgetar på alla skalor. Det påverkar i sin tur förståelsen för konsekvenserna av naturliga processer respektive mänsklig aktivitet för vårt framtida klimat. Idag vet vi att sötvattensmiljöer, som sjöar, rinnande vatten och dammar, utgör stora källor för växthusgaserna koldioxid och metan. Uppskattningarna av dessa bidrag från vattenmiljöer är dock osäkra.

Ett problem är att beräkna hur och hur snabbt lösta gaser kommer ut i atmosfären. Beräkningar av växthusgasflöden från vatten till atmosfär baseras ofta på mätningar av gaskoncentrationer i vatten och luft i kombination med förenklade samband rörande hur snabbt lösta gaser avges till atmosfären. Dessa samband utgår i sin tur från så kallade gasutbyteskoefficienter som beskriver hur effektiv transporten av en gas är från vatten till luft. Problemet är att detta utbyte ofta enbart antas bero på vindhastigheten trots att flera andra faktorer också påverkar, som strömmar, ytspänning och temperaturkonvektion, dvs. de vattenrörelser som uppstår när ytvattnet i en sjö kyls av och sjunker nattetid.

Dessutom har olika gasutbyteskoefficienter mätts upp i enskilda system men antas ändå vara allmängiltiga och fungera för helt andra typer av vattenmiljöer än där de fastställts. Detta är inte rimligt, vilket forskarna också är överens om. Som en följd varierar beräkningarna mycket. Beroende på vilken koefficient man väljer att använda kan de beräknade växthusgasflödena skilja sig åt med en faktor 3 eller mer, dvs. det högsta beräknade flödet kan bli mer än tre gånger större än det lägsta beräknade flödet. 

Det här projektet går ut på att mäta gasutbyteskoefficienten med nya tekniker i olika vattenmiljöer under olika förhållanden. Genom att kunna koppla gasutbytet direkt till olika miljöfaktorer kan modeller utvecklas för gasutbyteskoefficienter och därmed även gasflöden som är mer generellt giltiga och som ger betydligt säkrare uppskattningar av växthusgasflöden från vattenmiljöer. Projektet startade 2012.

Projektets namn: Förbättrad uppskattning av växthusgasutsläpp från sötvattensmiljöer. Finansiär: Vetenskapsrådet

Kontakt

Relaterat innehåll