Varför är icke-västerländska genusrörelser och kunskapstraditioner fortfarande okända i det Globala Nord? Vilka frågor och agendor är viktigast för postkoloniala feminister och urfolksfeminister och aktivister? Hur skiljer de sig från den samtida eurocentriska modernitetens postfeministiska klimat? Vilka är de huvudsakliga brytpunkterna vad gäller genus, sexualitet och självidentifiering som modernitetens (både interna och externa) andra genomgått? Hur möjliggöra för modernitetens mörka sida – dess utsuddade minnen, kunskaper och affekter – att återkomma och ta plats in en pluriversal värld? Dessa och liknande frågor behandlas inom dekolonial feministisk forskning.
Dekolonial feminism bedriver kritisk analys av makt-asymmetrier, identifikationer, stereotyper, och motståndsstrategier kopplade till arvet efter imperie-koloniala relationer, genus, sexuella roller och hierarkier. Den tar sig an intersektionerna mellan ras, genus, sexualitet, etnicitet, geopolitik och andra typer av ojämlikhet och diskriminering, både som historiska företeelser och i samtiden. Snarare än att fokusera på politisk dekolonisering så problematiserar dekolonial feminism de moderna/koloniala mekanismer och normer för kunskapsproduktion som gör att hierarkier mellan människor (baserade på ras, genus, sexualitet), ekonomisk exploatering, epistemologisk utrotning och kolonisering av livet självt – såväl mänskligt liv som andra livsformer ¬– naturaliseras. Begreppet genus dekonstrueras som en kolonial uppfinning som vidmakthåller de biologiska och hetropatriarkala tolkningarna av genus. Dekolonial feminism betraktar kolonisering av genus; genuskolonialitet (”coloniality of gender”) som en nyckelaspekt av den koloniala maktmatrisen, vilken utgör modernitetens fundament. Detta perspektiv gör det möjligt att förena det koloniala och postkoloniala förflutna med en dekolonial samtid i vilken motståndet mot globala makt-asymmetrier och utmaningar kanaliseras genom sociala rörelser, konst, kulturella initiativ samt kunskapsaktivism. Dekolonial feministisk forskning går inte att skilja från dekolonial agens i vilken skapande av kunskap, etik, politik och påverkan på samhället samverkar. Syftet är att uppnå en positiv re-existent modell för varande, tänkande och handlande i världen.
Dekolonial feminism bedriver kritisk analys av makt-asymmetrier, identifikationer, stereotyper, och motståndsstrategier kopplade till arvet efter imperie-koloniala relationer, genus, sexuella roller och hierarkier. Den tar sig an intersektionerna mellan ras, genus, sexualitet, etnicitet, geopolitik och andra typer av ojämlikhet och diskriminering, både som historiska företeelser och i samtiden. Snarare än att fokusera på politisk dekolonisering så problematiserar dekolonial feminism de moderna/koloniala mekanismer och normer för kunskapsproduktion som gör att hierarkier mellan människor (baserade på ras, genus, sexualitet), ekonomisk exploatering, epistemologisk utrotning och kolonisering av livet självt – såväl mänskligt liv som andra livsformer ¬– naturaliseras. Begreppet genus dekonstrueras som en kolonial uppfinning som vidmakthåller de biologiska och hetropatriarkala tolkningarna av genus. Dekolonial feminism betraktar kolonisering av genus; genuskolonialitet (”coloniality of gender”) som en nyckelaspekt av den koloniala maktmatrisen, vilken utgör modernitetens fundament. Detta perspektiv gör det möjligt att förena det koloniala och postkoloniala förflutna med en dekolonial samtid i vilken motståndet mot globala makt-asymmetrier och utmaningar kanaliseras genom sociala rörelser, konst, kulturella initiativ samt kunskapsaktivism. Dekolonial feministisk forskning går inte att skilja från dekolonial agens i vilken skapande av kunskap, etik, politik och påverkan på samhället samverkar. Syftet är att uppnå en positiv re-existent modell för varande, tänkande och handlande i världen.
