En bra access till blodbanan är en absolut förutsättning för att kunna genomföra bloddialys. Den mest vanliga blodaccessen är arteriovenös fistel (AVF), som är en kärlkirurgisk konstruktion, vanligtvis på armen, där en artär och en ven sammankopplats för att få tillräckligt högt blodflöde i venen där dialysnålarna ska placeras. Dialys utförs vanligen 3-4 gånger per vecka (2 nålar) vilket ger minst 312 AVF-kanyleringar per år. Komplikatoner i/med AVF är många såsom exempelvis stenoser, aneurysm, blödningar, svullnad, smärta och infektioner och flertalet kan kopplas till den frekventa kanyleringen.
Urea är den markör i blodet som i decennier har använts för att bedöma dialysbehandlingens effektivitet. Urea representerar dock endast molekylgruppen, små vattenlösliga uremiska toxiner. På senare år har forskning fokuserat på den kliniska betydelsen och därmed dialyseffektiviteten för medelstora- och proteinbundna uremiska toxiner, som urea är sämre på att spegla, och som generellt är svårare att dialysera bort från blodet. Det finns också en allmän strävan att göra reningen (effektiviteten) av blodet mera effektiv för både medelstora- och proteinbundna molekyler, men kan detta ha också en baksida?
Det övergripande syftet med forskningen är bland annat att utforska hur AVF-utvecklingen och risken för komplikationer påverkas av kanyleringen och den kanyleringsteknik som används över tid, med hjälp av t ex ultraljud, olika mått och skattning av smärta. Ett annat syfte är också att undersöka olika sätta att desinficera före kanyleringen med fokus på bakterieförekomst och återväxt av bakterieflora under dialysbehandlingen. När det gäller uremiska toxiner har vi utvecklat en ny optisk teknik som möjliggör online monitorering av molekyler från tre olika grupper (små vattenlösliga, medelstora och proteinbundna) direkt på dialysmaskinens avloppslang. Vi undersöker också hur dialyseffektiviteten skulle kunna förbättras för proteinbundna uremiska toxiner med hjälp av att tillföra proteinbindningskonkurrerande läkemedel under dialys, liksom kopplingen mellan nivåer av uremiska toxiner i blodet och patientöverlevnad. Parallellt undersöker vi också hur mer effektiva dialystekniker påverkar nivåer av ”bra” ämnen i blodet, t ex vitaminer och olika inhibitorer för kärlförkalkning.
