Människan har under många tusen år avlat fram hundar, getter, höns och andra djurarter för att passa som husdjur. Processen kallas domesticering. Människan har valt ut de djur som har önskvärda egenskaper och låtit dem para sig med varandra, för att ungarna ska få samma egenskap. Under artens utveckling från vild form till domesticerad har djurens arvsmassa delvis förändrats. Det omvända sker också, när domesticerade djur återanpassar sig till ett liv i det vilda. Genom att undersöka vad som händer i djurens arvsmassa kan studier av det här slaget visa hur långvariga effekterna av människans domesticering av djur är. Kan evolutionen backa?
– Vi undrade om förvildningsprocessen är samma process som domesticering, fast tvärtom. I vår studie ser vi att så är det inte. Det är till stor del andra gener som påverkas när hönsen förvildas, säger Dominic Wright.
På ön Kauai, en del av Hawaii, bidrog två tropiska stormar för 30 år sedan till att tamkycklingar kom ut i det vilda. På ön fanns redan en grupp vilda djungelhöns, som de domesticerade hönsen beblandade sig med. Hönsen som lever i det vilda på Kauai i dag har arv från både tamhöns och djungelhöns.
Livet i frihet innebär större hot från rovdjur och sjukdomar, men också att hönsen fritt kan välja vem de ska para sig med. Egenskaper som gör individen attraktiv, till exempel en imponerade tuppkam, spelar roll för valet av partner.
– För vilda djur är sexuell selektion viktigt, så det är logiskt att gener som styr kamstorlek och liknande attribut påverkas när djuren återvänder till det vilda. Intressant nog fann vi att trots att tamhöns har mycket stora kammar och borde vara sexiga, har kammens storlek minskat rejält hos hönsen som i dag lever i det fria på Kauai, säger Dominic Wright.
Under förvildningen har också hönsens äggproduktion och ruvningsbeteende förändrats. Tamhöns har till exempel avlats för att lägga många ägg och att inte ruva på äggen, eftersom det ökar äggproduktionen. Men om hönan inte ruvar på de ägg hon lagt kläcks inga kycklingar, så i vilt tillstånd får hönor med det beteendet ingen avkomma.
Forskarna tittade på vilka områden i arvsmassan hos Kauaihönsen som har påverkats under förvildningen. Dessa genetiska områdena studerade de sedan i mer detalj i en korsning mellan tamhöns och djungelhöns, som avlats fram i laboratoriet. På så sätt kunde forskarna koppla hönsens beteende och utseende, som kammens storlek, till uttrycket av specifika gener.
Fynden pekar på att förvildningsprocessen påverkar andra gener än de som varit betydelsefulla under domesticeringen, snarare än att bara återställa de förändringar som skett när hönsen anpassats till människans liv och behov.
– Darwin sa att domesticering är en modell av evolutionen, fast under omständigheter som styrs av människan. Genom att titta på den omvända processen, i en naturlig miljö men från ett känt utgångsläge, kan vi lära oss mer om vad som händer under evolutionen av en art, säger Dominic Wright.
Studien har finansierats med stöd av bland annat Vetenskapsrådet, Forskningsrådet FORMAS, Carl Trygers stiftelse och the National Science Foundation. Studien är ett samarbete mellan forskare vid Linköpings universitet, University College London i Storbritannien, Michigan University i USA och University of Victoria i Kanada.
Publikation: Feralisation targets different genomic loci to domestication in the chicken, M. Johnsson, E. Gering, P. Willis, S. Lopez, L. Van Dorp, G. Hellenthal, R. Henriksen, U. Friberg & D. Wright, (2016), Nature Communications, doi: 10.1038/ncomms12950
