- Vi har insett att allt kan hända. Vi har haft övningar, upprättat krisplaner och gått utbildningar. Men vi hade aldrig kunnat föreställa oss att hela kommunen skulle kunna brinna upp, säger Åsa Eriksson, ansvarigt kommunalråd i Norberg, i sin inledning till konferensen Hela samhällets kris, arrangerad av Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem, CARER, och LiU:s innovationskontor.Åsa Eriksson var en av de kommunala ledare i Västmanland som såg de svarta molnen torna upp sig i sommarhettan och komma allt närmare. Skogen stod i lågor över ett område som motsvarar området från Farsta till Sollentuna i Stockholm och inget såg ut att kunna hindra eldens framfart. Fyra kommuner fanns i farans riktning, förutom Norberg även Sala, Surahammar och Fagersta.
– Det var extremt torrt i markerna, gnistkast av brinnande handflatsstora kolbitar flög 1,5 km och satte fyr på allt torrt i sin väg, berättar Lars-Göran Uddholm, insatsledaren som kallades in från Södertörns Brandförsvarsförbund när krisen väl var ett faktum.
Hela samhällsorganisationen sattes på prov
För det som den sista juli började som en vanlig skogsbrand, en i mängden av svenska skogsbränder, hade på några få dagar utvecklat sig till att bli en samhällskris. Och elden började närma sig Norbergs tätort. I det här läget sattes hela samhällsorganisationen på prov. Rutiner som man bara övat på tidigare måste fungera, telefonlistor vara uppdaterade, kommunikationsvägar öppna och ansvarsfördelningen vara klar och tydlig.
Foto: Monica WestmanÅsa Eriksson berättar om några dramatiska dygn i Norbergs kommunhus där ouppdaterade telefonlistor, missförstånd när gamla människor skulle evakueras och poliser spärrat av vägarna och riksmediernas desinformation gjorde arbetet svårare. Men också om den klarsyn, omtanke och generositet som finns i kommunen. För Åsa Eriksson själv handlade det om att hantera frågor som vad som måste med från ett kommunhus som kanske kommer att brinna upp likaväl som pensionären Åke som vägrade låta sig evakueras utan sin katt.
– Vi är en liten och flexibel kommun som är vana att hugga i och lösa problem där de uppstår.
Bästa kommunikationskanalerna visade sig vara radio P4 Västmanland och Åsa Erikssons privata facebook.
– En kommun eller myndighet kan inte använda sociala medier med de lagar och regler som gäller i dag, men jag insåg att snabb och korrekt information var nödvändig, sa Åsa Eriksson.
De som inte hade facebook-konton själva fick veta av dem som hade.
Inneboende paradox i all krishantering
Men går det att vara helt förberedd för en kris som denna? Och vad finns det för lärdomar att dra?
– Det finns en inneboende paradox i all krishantering. Varje händelse är helt unik och har unika konsekvenser, även om det finns några huvudvarianter. Men som forskare ser vi ändå mönster och några problem som uppstår varje gång, säger Sofie Pilemalm, biträdande professor i Informatik och föreståndare för CARER.
Några exempel är att tekniken inte fungerar, ledningen sviktar och ingen har helhetsperspektiv.
– I fallet Västmanland fanns visserligen slumpmässiga aspekter, det var extremt torrt, vinden låg på åt fel håll och det blåste starka vindar, men Räddningstjänsten tryckte på knappen för sent. De trodde lite för länge att de skulle få branden under kontroll. Beslutet att gå över till en krisorganisation måste naturligtvis vägas mot den oro och det kaos man skapar, men myndigheter måste kunna ta det ansvaret och hantera konsekvenserna, säger hon.
Så var det då tekniken. Det specialutvecklade blåljussystemet Rakel höll inte måttet under skogsbranden. Inkallade brandmän från Skåne hade ingen täckning i Västmanland, för att ta ett exempel.
– Det hände samma sak för några år sedan då det brann i Boden . Då kallades brandmän från Södertörn in som inte hade täckning i Boden, berättar Sofie Pilemalm.
Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, som har till uppgift att utveckla samhällets förmåga att förebygga och hantera olyckor och kriser.
Efterlyser tydligare ansvarsfördelning
– De finansierar mycket av vår forskning. Både vi och MSB vet vilka problem och kunskapsbrister som finns och att det behövs en storskalig spridning av kunskap och erfarenheter, in i utbildningarna, övningarna och krisplanerna. Men för att realisera detta krävs pengar eller andra resurser som inte MSB, räddningsorganisationerna och samhället verkar ha idag, konstaterar Sofie Pilemalm.
Hon efterlyser bättre och tydligare ansvarsfördelning, men också nya rutiner för hur man kan ta tillvara alla frivilliga krafter. När det inte längre finns ett värnpliktsförsvar bygger mycket på att frivilligorganisationer och volontärer kallas in vid kriser.
I det här fallet behövde både sjuka åldringar, hästar och fler än tusen mjölkkor i olika besättningar flyttas ut ur riskzonen.
– Vi skulle behöva ett system där människor kan anmäla sig och exempelvis ange var de bor, om de har körkort och vad de kan ställa upp med, som stall, liten lastbil eller plats för övernattande. Nu hade Länsstyrelsen en lista med massor av namn och ibland sådana uppgifter, men i vissa fall bara ett telefonnummer. Det räcker inte när krisen är ett faktum. Ingen har tid att sitta och ringa till människor som kanske finns på andra sidan landet, säger hon.
Något akademin kan göra är att bidra med forskning och utbildning.
– De som är säkerhetsansvariga i kommunerna måste ha både kompetens och säkerhet. Det krävs exempelvis en gedigen kunskap om hur hela samhällssystemet fungerar – vilka myndigheter och organisationers om svarar för vad. Inom CARER har vi diskuterat att starta en masterutbildning i krisberedskap och säkerhet här på LiU, säger Sofie Pilemalm.
Satsa för att slippa senare risker
Vinden mojnade och Norberg klarade sig denna gång. En timmerbilschaufför avled i branden och en person blev svårt brandskadad. Var den ekonomiska slutnotan för branden kommer att landa är det ingen som vet, 1000 miljoner konor har nämnts.
– Men vad är det som gör att jag är beredd att satsa 30 miljoner kronor i ett tidigt skede för att slippa risken att betala 1000 miljoner senare? frågar sig insatsledaren Lars-Göran Uddholm.
Det är en fråga som ännu inte har något svar.
– I kris efter kris visar utvärderingar att ett av de problem vi behöver mera kunskap kring är att ingen vågar trycka på ”den stora röda knappen”, som en intervjuad efter Utöya-tragedin uttryckte sig, säger Sofie Pilemalm.
För ett är säkert, det kommer nya samhällskriser, vi vet bara inte var eller när.
Publicerad 2015-03-09
