Några minuter med Anette Wickström

...som i sin socialantropologiska forskning drar paralleller mellan hälsoarbete i Sydafrika och Sverige.

Du disputerade för några år sedan med en avhandling om synen på hälsa, medicin och sjukdom bland zulufamiljer i Sydafrika och de krockar som ibland uppstår med hälso- och sjukvården. Nu forskar du med hjälp av pengar från Vetenskapsrådet på vad som sker när svenska barn och ungdomar är föremål för hälsoåtgärder av olika slag. Finns det kopplingar mellan de olika forskningsprojekten?

- Ja, absolut. Min avhandling om Sydafrika handlar bland annat om att nå en djupare förståelse för hur fattiga människor på landsbygden i KwaZulu Natal agerar för att hålla sig friska, hur de skapar mening och förståelse kring sina erfarenheter av sjukdom och behandling av den. Många inhemska och västerländska preventionsprojekt upplevs som främmande för invånarna och det finns en risk för att insatserna blir missriktade. I min nuvarande forskning i ett forskarlag på tema Barn tittar jag närmare på vad som sker när insatser riktade till svenska barn och ungdomar genomförs. Jag studerar dels hur flickor uppfattar och förhåller sig till manualbaserade program som handlar om att förebygga depression, dels hur ungdomar förhåller sig till tandreglering som de erbjuds.

Vilka resultat ser du i de studierna?

- I ett halvår följde jag sju 13-åriga flickor som gick ett manualbaserat program i skolan för att förbättra välbefinnandet. Manualbaserade program säljs in till svenska skolor och används flitigt som en del i värdegrundsarbetet eller elevhälsoarbetet. Många program har sitt ursprung i medicinsk verksamhet och krockar med förutsättningarna i skolan och pedagogens uppdrag att vara flexibel och anpassa undervisningen till varje specifikt sammanhang. Ingen har tidigare studerat vad som egentligen sker när de genomförs. Det program jag följde utgår från medicinska definitioner av symptom på mental ohälsa, men används som ett förebyggande program för friska ungdomar. Idén är att ungdomar behöver lära sig kognitiva tekniker för att identifiera negativa tankar och försöka förändra dem. Men flickorna vägrade bestämt att diskutera sina tankar. De satt tysta, vägde på sina stolar och plockade med sina pärmar genom många och långa övningar. Men när det dök upp lite mer perifera övningar där de fick chans att göra saker tillsammans drev de istället på för att utöka tiden. Tillsammans med läraren lyckades de förändra programmet så att de fick ägna sig åt relationer, sina intressen och kompetenser istället för att identifiera negativa tankar. Utifrån studien för jag en kritisk diskussion kring manualbaserade kursers användbarhet i skolan.

- När det gäller tandreglering så har jag deltagit under 83 konsultationer och sedan följt åtta ungdomar som utreds vidare. Mycket ofta handlar det om estetiska ändringar. Jag har studerat mötet mellan ungdomarna och tandläkaren, hur de pratar om utseende och normalitet och jag försöker förstå hur ungdomarna tänker kring det. Hur ser de på tandregleringserbjudandet och normaliseringsidén som följer på ett sådant erbjudande? Jag studerar också hur normer byggs upp och påverkas av all teknik och apparatur som används på kliniken. Det gäller att tolka vad som händer så att vi kan förstå och kritiskt granska insatsen.

Kan du ge fler exempel på hur du menar?

- Visst. Jag kan ta ett exempel från min artikel som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Medical Anthropology Quarterly i juni. I Sydafrika har det funnits många hinder i vägen för att nå ut med bromsmediciner mot HIV men de hinder som möter de allra fattigaste vet vi inte mycket om. Jag blev förvånad när en kvinna i Nkolokotho, där jag gjorde mitt fältarbete, hävdade att ”människor dör om de åker till sjukhuset”. Men ett par år senare när min egen assistent hastigt gick bort strax efter att hon hade börjat ta bromsmediciner, började jag undersöka saken. Enligt en läkare i området dör uppskattningsvis var tionde person som får bromsmediciner på grund av att behandlingen inte passar just den individen. Medan man i USA och Europa individanpassar behandlingen på en rad olika sätt finns det endast två behandlingar att välja på i den statliga sjukvården i låg- och medelinkomstländer. Om man inte förstår den orättvisa fördelningen och människors erfarenheter av sådana händelser är det svårt att bedöma deras förhållningssätt till olika insatser.

Som socialantropolog vill du alltså lyfta fram andra perspektiv inom hälsoforskningen?

- Ja. Jag ser ett jättestort behov av samhällsvetenskapliga och etnografiska studier inom hälsoforskningen. I en tid av effektivitetskrav där allt ska mätas, till exempel hur ungdomar mår, så är det lätt att bilden blir för grund. I ett etnografiskt arbete tolkas och fördjupas svaren. Men jag vill betona att samhällsvetenskaplig och humanistisk hälsoforskning inte bara handlar om att förbättra insatser, utan om att på olika sätt undersöka relationen mellan individ, hälsa och samhälle. En stor del av forskningen rör filosofiska frågor och har ett existensberättigande i sig själv för att vi ska förstå mer om människan och hennes omvärld.


KontaktVisa/dölj innehåll