Vilka som inkluderas och exkluderas från upprättelse beror av hur staten idag ser på sitt historiska ansvar. Det handlar om vad man vet om välfärdsstatens ansvar för olika grupper i det förflutna; om hur mänskliga rättigheter förstås, och om vad som idag anses möjligt att ta ansvar och be om ursäkt för. I det här projektet studeras de processer som avgör vem som inkluderas och vem som exkluderas från upprättelse.
Hur görs upprättelsepolitik?
För att förstå hur den svenska upprättelseprocessen har fungerat måste vi först studera dess förutsättningar. I en delstudie undersöks hur inkludering och exkludering har omdefinierats i den svenska upprättelsepolitiken från tillsättningen av Vanvårdsutredningen 2006 till att en ersättningslag antogs av riksdagen 2012. Vi har också diskuterat historikerns och historievetenskapens roll i dessa processer.
Mötet mellan juridiken och krav på upprättelse
Samtidigt som syftet med den svenska ersättningsprocessen varit att erbjuda drabbade av vanvård upprättelse och erkännande, så är processen designad som en juridisk procedur där de ansökande måste visa att de omfattas av ersättningslagstiftningens grunder. Genom att studera hur upprättelsepolitiken omsätts i Ersättningsnämndens juridiska praktik undersöker vi vad som betingat ersättning, vilka berättelser som lett till avslag och på vilka grunder.
Projektets titel: Gränser för upprättelse: Välfärdsstatens historiska ansvar i upprättelseprocesser riktade till offer för vanvård i fosterhem och barnhem
