Barns läsning är en viktig samhällsfråga och förskolan utgör en av de viktigaste läsfrämjande verksamheterna under barns uppväxt. Det finns betydande kunskapsluckor vad gäller högläsningens pedagogik, trots att högläsningsaktiviteter i förskolan har varit, och är, en mycket vanligt förekommande aktivitet. Dessa kunskaper är nödvändiga, dels för de pedagogiska implikationerna i verksamheten för att kunna utveckla förskolans undervisning och för att skapa hållbara undervisningsmetoder och dels för att utveckla teoretiska kunskaper om hur denna sorts aktiviteter kan stödja barn att bli deltagare i viktiga kunskapsområden och kunskapsformer.
Hur görs barn till deltagare i högläsningspraktiker och i vad de genom dessa blir de deltagare i (till exempel samtal om skillnaden mellan vad som sägs och menas, berättande som en kulturellt viktig form för meningsskapande och kommunikation; diskurser/värdegemenskaper och/eller annat) är mot ovan skisserade bakgrund viktigt att studera. Detta är också en rättighetsfråga på flera sätt: Befrämjas alla barns deltagande oberoende av deras behärskande av majoritetsspråket svenska eller hur skapas olika förutsättningar för deltagande? Hur görs barn delaktiga och hur deltar de och eventuellt förändrar sitt deltagande inom och över en serie högläsningsaktiviteter?
I studien studeras högläsningsaktiviteter i förskolan med avseende på hur dessa utvecklas och hur barn deltar i dem, och därigenom vad de blir deltagare i för kunskapsformer och kunskapstraditioner. Härtill intervjuas förskollärare om sina didaktiska överväganden i relation till högläsning, språkutveckling och undervisning
