De senaste åren har jag arbetat med tre olika forskningsprojekt. Ett har handlat om yrkesutbildning. Jag och en kollega beskriver i en rapport (Persson Thunqvist & Hallqvist, 2015) de senaste årets utveckling i Sverige, pekar ut några centrala utmaningar och diskuterar å ena sidan relationen till arbetslivet och å andra sidan relationen till högre utbildning. Ett relaterat bokkapitel (Olsen, Persson Thunqvist & Hallqvist, 2018) handlar specifikt om bygg- och anläggningsprogrammet. Vi jämför de nordiska länderna och framhåller likheterna mellan dem och de gemensamma utmaningarna som bland annat handlar om att upprätthålla status och attraktionskraft i tider av globalisering, prefabricering och tilltagande taylorism. Ett annat bokkapitel (Persson Thunqvist & Hallqvist, 2018) diskuterar förhållandet mellan högre utbildning och yrkesutbildningens status och attraktionskraft med utgångspunkt från Byggprogrammet och Vård- och Omsorgsprogrammet. Det är en aktuell fråga bland annat på grund av att utbildningspolitiker (efter 2011 års reform) flitigt diskuterat vad det betyder för utbildningarnas attraktivitet om ifall de ger behörighet till högre utbildning. Vi pekar på kontrasten mellan de båda utbildningarna när det gäller förekomsten av att elever går vidare till högre utbildning och vi framhåller att frågan om attraktionskraft måste preciseras eftersom både klass och kön har betydelse för hur unga människor upplever status och attraktivitet.
Ett annat projekt har kretsat omkring folkhögskolan som innovatör inom utbildningssektorn: snäva ekonomiska villkor tillsammans med stor autonomi ger folkhögskolorna goda förutsättningar för didaktisk innovation. I projektet beskriver och analyserar vi fyra exempel på innovativ kursutveckling inom folkhögskolan. Projektet har utmynnat i ett bokkapitel (Ahn, Hallqvist & Harlin, 2018), ett artikelmanus (Ahn, Hallqvist & Harlin, submitted) och två forskningsansökningar. Bokkapitlet och artikeln beskriver innovativ skolutveckling som beroende av att folkhögskolans identitet och uppdrag kontinuerligt nytolkas, pekar på att folkhögskolornas gräns mot olika externa aktörer är perforerad och att didaktisk innovation äger rum som ett resultat av att ett nätverk av aktörer knyts samman och interagerar.
Ett tredje projekt har rört återkoppling som didaktisk strategi inom högre utbildning. Jag och en kollega som arbetar med en utbildningsvetenskaplig master har genomfört ett större utvärderings- och utvecklingsprojekt som utmynnat i en rapport och ett artikelmanus (Kreitz-Sandberg & Hallqvist, submitted). Under rubriken "recycling knowledge" pekar vi på att återkopplingen bör binda samman olika kursmoment på så sätt att en uppgift med återkoppling bör kunna komma till nytta i nästkommande kursuppgift för att upplevas som meningsfull. Vi lyfter också fram de olika sätt på vilka återkoppling kan tas emot och resonerar om hur återkopplingens form och innehåll påverkar studenternas engagemang. Det finns stora risker förknippade med återkoppling eftersom studenter ibland tappar engagemanget som ett resultat av det sätt på vilket återkopplingen kommuniceras.
Innan dess arbetade jag lite i kölvattnet efter avhandlingen (2012) och fortsatte med samma tematik. I Anders Lovéns (2015) antologi om karriärvägledning medverkar jag med ett kapitel om biografiskt lärande (eller 'biograficitet'). Begreppet är fortfarande relativt dimmigt tycker jag och vi entusiaster skulle behöva hjälpas åt med att ge det tydligare konturer. Vid samma tid författade jag en reviewartikel om begreppet som jag tycker ganska väl sammanfattar utvecklingen 1993-2013 och som pekar på den stora heterogenitet som föreligger bland forskare som väljer att använda sig av begreppet.
Nu blir det väldigt nördigt men de skillnader som föreligger mellan olika konceptualiseringar handlar bland annat om (1) förhållandet mellan reflexivitet och handling, (2) vilket kunskapsobjekt som det biografiska lärandet egentligen avser, alltså VAD det är vi lär oss, (3) i vilken utsträckning lärprocessen drivs framåt av ett aktivt medvetande och/eller om snarare lärprocessen lever sitt eget liv ("autopoiesis"), (4) om huruvida begreppet ska fokusera på det självbiografiska berättandet som diskurs eller på innehållet, det vill säga livshistorien som återges, och (5) slutligen föreligger divergerande meningar om eller i vilken utsträckning begreppet representerar en naiv tro på möjligheterna när det gäller berättelsens och berättandets potential att göra skillnad och förändra de strukturella villkor som vi lever under.
Jag har också fortsatt skriva om omställningsprocesser, och bland annat gjort försök att med en longitudinell ansats påvisa hur människors situation och förhållningssätt efter uppsägning och nya karriärval varierar över tid (Hallqvist & Hydén, 2014). Bland dem som kommit till en sådan anställning som de önskade tar somliga med sina berättelser en position av att ha landat efter en orolig tid medan andra fortsätter att positionera sig som rastlösa och sökande. Bland dem som fått ett arbete men ett annat än det som de önskade sig fanns samma divergerande mönster. Bland dem som var fortsatt arbetslösa finns de som gått från agentskap till resignation och de som gått i motsatt riktning.
Ett intressant fynd var att ett reflexivt förhållningssätt, som ofta betraktas som centralt för biografiskt lärande och som ofta värderas positivt i betydelsen att det anses främja meningsskapande, ibland tycks fungera snarast som en självspelande fiol så att säga. Tendensen att ifrågasätta sig själv och kritiskt reflektera över sin nuvarande position kan vara ett mönster som är stabilt över tid och kan således inte självklart anses leda till att nya kunskaper etableras.
Tillsammans med Malin Tillmar har jag gjort en liten studie om socialt entreprenörskap, vilket egentligen ligger en bit utanför mina specialintressen (Hallqvist & Tillmar, 2014). I den utforskar vi vad som äger rum i sektorsöverskridande entreprenöriella samarbeten mellan idéell, offentlig och privat sektor och pekar bland annat på behovet av/betydelsen av tillit i sådana intersektoriella arrangemang.
Tillsammans med några andra kollegor lanserade jag 2013 tidskriften Confero: Essays on Education, Philosophy and Politics (Nylander, E., Aman, R., Hallqvist, A., Malmquist, A., & Sandberg, F. (2013).
Biografiska lärprocesser i samband med karriärbyten
Avhandlingen inklusive fyra delstudier handlade om biografiska lärprocesser i samband med karriärbyten. Jag leker med det (fortfarande idag) ganska oprecisa begreppet biografiskt lärande och kommenterar samtidigt människors sätt att hantera en uppsägning. Kontexten är trygghetsrådens arbete och de relativt generösa villkor som statliga och privata tjänstepersoner lever under när de blir varslade om uppsägning. Det mest originella är nog den narrativa tolkning av begreppet biografiskt lärande som jag lanserar i en av artiklarna.
Genom att specifikt identifiera och analysera momentet evaluering som är en central del när vi berättar, visar jag att olika sätt att evaluera innebär att människor utövar reflexivitet i olika hög grad och på olika sätt. Och eftersom reflexivitet (självreflexion) ofta anses vara centralt i biografiska lärprocesser går det att hävda att olika sätt att berätta rymmer olika potential för biografiskt lärande. I en annan artikel går jag i konstruktiv dialog med Grannovetters klassiska studie (1973) The strength of weak ties och hävdar att i samband med karriärbyten med tillhörande biografiska lärprocesser är snarare strong ties (nära relationer) viktigare än weak ties (svaga band). En tredje artikel för in en handlingsdimension i begreppet biografiskt lärande som annars kan uppfattas som en smula idealistiskt. Och en fjärde pekar ut centrala valsituationer under en omställningsprocess och pekar på att begreppet biografiskt lärande är alltför grovt och enhetligt. Som analytiskt instrument behöver det utvecklas och förfinas om det ska vara möjligt att respektera den variation som visar sig när vi på nära håll observerar de handlingsstrategier som människor använder sig av.
