Didaktisk innovation på folkhögskola

Didaktisk innovation på folkhögskola
Foto: Scandinav

Det svenska utbildningssystemet måste förnyas kontinuerligt för att kurser och program ska svara mot aktuella behov. Medan det allmänna skolväsendet reformeras via politiska beslut och implementering av nya läroplaner sker förnyelsen av folkhögskolornas utbildningar nerifrån, med utgångspunkt i rektorers och lärares bedömningar.

Som en del av den organiserade vuxenutbildningen har folkhögskolorna förhållandevis stora frihetsgrader, vilket ger dem möjlighet att på kort tid ställa om sin verksamhet i takt med att omvärlden förändras.

Ur ett historiskt perspektiv har folkhögskolorna av den anledningen ofta kunnat gå före det allmänna skolväsendet när det gäller att innovativt identifiera nya utbildningsbehov och skapa nya utbildningar (Larsson, 2011). Skolledning och lärare har kunnat analysera och bedöma de aktuella behoven och potentialen hos nya utbildningsidéer och på basis av denna bedömning utveckla sina program och sin undervisning i samspel med deltagare, omgivande organisationer och den lokala arbetsmarknaden. Samtidigt syns idag en motsatt tendens, nämligen att folkhögskolorna agerar reaktivt och i allt högre utsträckning levererar utbildningar som staten beställer (Runesdotter, 2010).

Folkhögskolan används av staten för att hantera olika typer av aktuella samhällsutmaningar. Utbildningar utformas för exempelvis nyanlända, personer som avslutat gymnasieskolan med ofullständiga betyg (dropouts) eller personer som står långt från arbetsmarknaden. Utbildningar som utformas på uppdrag av offentliga och privata beställare har kommit att bli en central del av folkhögskolornas arbete och riskerar att tränga undan sådan utveckling som sker med utgångspunkt i skolornas och lärarnas egen analys.

Forskningen om hur det svenska utbildningssystemet förnyas har nästan uteslutande intresserat sig för barn och unga inom det allmänna skolväsendet och främst har den berört förändring och implementering av läroplaner som beslutats av riksdag och departement. Men hur förnyas skolor som inte styrs av läroplaner utan verkar med en högre grad av autonomi? Mer specifikt: hur kan rektorer och ägare leda och organisera verksamheten på ett sätt som stärker skolornas förmåga till innovativ utveckling av nya utbildningsprogram och skolornas förmåga att utveckla innovativa undervisningsstrategier? Här finns ett behov av kunskapsutveckling för att kunna vidmakthålla och utveckla den innovationsförmåga som länge kännetecknat folkhögskolorna.

Finansiär: Linköpings universitet

Forskare i projektet
Visa/dölj innehåll

Relaterad forskning
Visa/dölj innehåll

Visa/dölj innehåll