Fördelning av knappa resurser är ett svårlöst och återkommande problem i hälso- och sjukvårdsstyrning. När vårdens resurser fördelas enligt systematiska prioriteringsprocesser delegeras dessa beslut ofta av förtroendevalda politiker till myndigheter och experter. Detta försvaras som att det ökar rationaliteten och trovärdigheten i besluten, men kritiseras också som försök att avpolitisera resursfördelning och undvika ansvar för impopulära beslut. Tillförlitlig information och metoder är mycket viktiga när prioriteringar sätts men kan inte ersätta förhandlingar mellan aktörer. Prioriteringsprocesser kommer att involvera politiska mål, intressen att tillgodose, olika idéer om problem och lösningar, och olika värderingar. Systematiska tillvägagångssätt för resursfördelning som tar hänsyn till både tekniska och politiska aspekter av att sätta prioriteringar är viktiga för att stärka demokratisk praxis inom vården.
Min doktorsavhandling utforskar politik och demokrati i resursfördelning med utgångspunkt i spänningen mellan politiska idéer och teknisk expertis inom hälso- och sjukvårdsstyrning. Studierna i avhandlingen undersöker olika aspekter av denna balansakt i hälso- och sjukvårdsstyrning i Sverige: Hur systematiska prioriteringar skulle kunna stärka politiskt ledarskap i regional hälso- och sjukvårdsstyrning; hur kunskap används i policynarrativ i nationella policydokument om hälso- och sjukvårdsstyrning; och hur resursfördelning hanteras och avpolitiseras genom den ökande organiseringen av ”kunskapsstyrning” inom hälso- och sjukvården.
Min doktorsavhandling utforskar politik och demokrati i resursfördelning med utgångspunkt i spänningen mellan politiska idéer och teknisk expertis inom hälso- och sjukvårdsstyrning. Studierna i avhandlingen undersöker olika aspekter av denna balansakt i hälso- och sjukvårdsstyrning i Sverige: Hur systematiska prioriteringar skulle kunna stärka politiskt ledarskap i regional hälso- och sjukvårdsstyrning; hur kunskap används i policynarrativ i nationella policydokument om hälso- och sjukvårdsstyrning; och hur resursfördelning hanteras och avpolitiseras genom den ökande organiseringen av ”kunskapsstyrning” inom hälso- och sjukvården.
