17 juni 2019

Sätt ihop en grupp med nio studenter från LiU och Stanford, från olika utbildningar och fyra olika länder. Ge dem en uppgift från Saab och sedan nio månader för att lösa den. Vad blir det? Jo, kursen Damd.

Grupparbete på LiU. Från vänster Joachim Neguembor, Franklin Davis Tarke, Carl Magnusson och Kai Grüner. Foto: Mikael Sönne

Team med olikheter

Uppdraget var lika svårt som inspirerande. Hur ska människor kommunicera efter en naturkatastrof som slagit ut all elektricitet och alla nätverk? Vilka behöver de först och främst komma i kontakt med, och hur ska utomstående kommunicera med de drabbade? Studera problemet på djupet och konstruera sedan en produkt som klarar detta i sju dagar. Lycka till!

Uppgiften gick till fem studenter från LiU – varav två kommer från Sverige, två från Tyskland och en från Bangladesh – och fyra studenter från universitetet Stanford i Kalifornien. Den amerikanska kvartetten läser till maskiningenjörer, medan LiU-gruppen också består av studenter som läser strategi på masterprogrammet SMIO.

- Den interdisciplinära sammansättningen är viktig. Vi försöker också sätta ihop grupper med olika personligheter som kompletterar varandra, säger Marie Bengtsson, universitetslektor och tillsammans med doktoranden Juan Ruiz ansvarig för kursen.

Mike King från Stanford.

Projektet sponsras ekonomiskt av Saab, som i ett par år samarbetat med LiU om sådana här så kallade Damd-kurser. Slutprodukten, det studenterna kommer fram till, är intressant, men allra viktigast är vägen dit – processen, samarbetet och det gruppen lär sig under tiden.

Behoven styr konstruktionen

Marie Bengtsson säger att uppdraget är betydligt mer komplicerat än att bara bygga en produkt som löser ett givet problem.

- Det viktiga är konstruktionstänkandet, att lära sig förstå, bryta ned och definiera ett problem. Vad är det egentligen som behövs i det här fallet? Först därefter, när man vet det, kan man börja konstruera den faktiska produkten, säger hon.

De två studentgrupperna har mest kommunicerat över nätet, men också träffats tre gånger, en gång på LiU och vid två tillfällen på Stanford. Där görs också slutredovisningen i början av juni. Grovt uppdelat har arbetsgången gått från inläsning, observation och intervjuer med olika intressenter till definition av behov och framtagande av de första prototyperna.

En period arbetade man med så kallade ”dark horse”-prototyper – produkter som man egentligen inte trodde på, men var viktiga för att tänka utanför boxen.

Tävling mellan grupperna

- Det var en frustrerande period. Det enda vi tänkte på i början var kommunikation, som vi ju just då inte skulle tänka på. Men det var nyttigt också, säger Carl Magnusson.

Emma Luengo, Stanford, och Valerie Besslich, LiU.

Efter hand smalnade arbetet av och inriktade sig allt mer mot en fysisk produkt. Eller kanske två – så sent som i mars hade den amerikanska gruppen en lösning och den svenska en helt annan. Då hade amerikanerna byggt en vatten- och stöttålig apparat som var ganska klumpig, medan LiU-gruppen var inne på någon form av smart kort som drivs med solceller.

- Och båda grupperna tyckte förstås att deras lösning var bäst, säger Carl Magnusson och Joachim Neguembor och medger att det varit en del kulturkrockar under resans gång.

- Amerikanerna har kanske lite mer självförtroende än vi. . . De säger att så här ska vi göra, presenterar tio tänkbara lösningar och tillägger att det kanske finns ett litet problem. Vi svenskar lägger fram en tänkbar lösning men tillägger snabbt att det finns tio problem. . . Och inte tar de några raster heller.

Enades till slut

Emma Luengo från Stanford tycker att skillnaderna mellan utbildningarna egentligen varit större än de nationella olikheterna. De blivande ingenjörerna är mer inriktade på att bygga och konstruera och att alla detaljer ska vara helt rätt, medan strategistudenterna oftare frågar varför och ser till de stora dragen.

Presentation på LiU.

- I början kändes det som att bestiga ett högt berg, men efter fyra-sex veckor var vi ett team. Jag skulle definitivt göra om det, kursen har varit väldigt bra. Det allra bästa var att vi var så fria och kunde lägga upp arbetet som vi ville. Marie och Juan fanns där hela tiden, men bara i bakgrunden, säger Kai Grüner.

Och resultatet? Även om resan var kursens mål, är slutprodukten också viktig (inte minst för presentationen på Stanford). Jo, till slut enades grupperna och byggde en anordning som skapar sitt eget nätverk och där batterierna räcker i över en vecka. Till apparaten, som stänger av sig själv när den inte används, kopplas en app för kommunikation med anhöriga och räddningspersonal.

Allt fungerar, efter hårt arbete in i det sista!

Fakta

  • DaMD står för Design thinking and Multidisciplinary Development projects. Förutom projektet med Stanford och Saab, har LiU I år också drivit två liknande projekt med universitetet i Karlsruhe och företaget BASF respektive det schweiziska tågbolaget SBB och universitetet i St. Gallen.
  • I teamen ingår blivande ingenjörer med olika inriktning tillsammans med studenter som läser IT, design, strategi och management.
  • Projekten drivs inom ramen för det så kallade Sugar Network med 24 universitet runt om i världen. Det globala nätverket arbetar för att föra samman lärosäten, studenter och företag i nio månader långa projekt. En av grundtankarna är att studenterna ska komma från olika utbildningar. Läs mer här: Sugar network
  • Intresserad av att vara med nästa år? Här hittar du all information: How to apply

Tre röster om kursen

Tommy Busk, projektledare, Saab:

- För oss gör sekretessen det svårt att skapa produktfokuserade projekt. Med LiU ensamt skulle det kunna gå, men med ett utländskt universitet som Stanford blir det helt omöjligt.

- Därför är det i första hand processen vi är intresserade av, hur studenterna har arbetat och kommit fram till sitt resultat. Hur länge orkade de arbeta med att definiera problemet, innan de valde väg? Det är jobbigt, men viktigt att inte välja lösning för tidigt. Sånt här går att läsa sig till, men det ger oss mer att få vara en del av den processen. Nu blir det min uppgift att sprida erfarenheterna vidare inom Saab.

Stefan Andersson, programledare, Saab:

- Den vanligaste frågan vi får från blivande ingenjörer är vad industrin behöver, vilka kunskaper och egenskaper man ska ha för att lättast få jobb. Det går faktiskt inte att svara på. Det viktiga är vi är olika och vågar vara oeniga. Det kan vara frustrerande och svårt, men driver utvecklingen framåt. Det är något som kommit fram väldigt tydligt i det här projektet.

Marie Bengtsson, LiU:

- Studenterna får jobba i globala virtuella team under omständigheter som ligger väldigt nära verkligt utvecklingsarbete. De lär sig att hantera osäkerhet och komplexitet och att självständigt definiera och bryta ned problem. De lär sig metoder för att ”problematisera”, det vill säga att förstå ett problem på djupet och inte direkt springa till lösningslådan.

- Utmaningen är i centrum och lärarteamet har en coachande roll. Studenterna får ta mycket eget ansvar och i vissa fall om det saknas en kompetens i teamet och uppgiften visar sig kräva till exempel programmeringskunskaper så får man helt enkelt kavla upp ärmarna och lära sig. Vårt loft/studio fungerar som en samlingspunkt för alla team och de hjälper också varandra.