Grupparbete på LiU. Från vänster Joachim Neguembor, Franklin Davis Tarke, Carl Magnusson och Kai Grüner. Foto: Mikael Sönne
Team med olikheter
Uppdraget var lika svårt som inspirerande. Hur ska människor kommunicera efter en naturkatastrof som slagit ut all elektricitet och alla nätverk? Vilka behöver de först och främst komma i kontakt med, och hur ska utomstående kommunicera med de drabbade? Studera problemet på djupet och konstruera sedan en produkt som klarar detta i sju dagar. Lycka till!
Uppgiften gick till fem studenter från LiU – varav två kommer från Sverige, två från Tyskland och en från Bangladesh – och fyra studenter från universitetet Stanford i Kalifornien. Den amerikanska kvartetten läser till maskiningenjörer, medan LiU-gruppen också består av studenter som läser strategi på masterprogrammet SMIO.
- Den interdisciplinära sammansättningen är viktig. Vi försöker också sätta ihop grupper med olika personligheter som kompletterar varandra, säger Marie Bengtsson, universitetslektor och tillsammans med doktoranden Juan Ruiz ansvarig för kursen.
Mike King från Stanford.
Projektet sponsras ekonomiskt av Saab, som i ett par år samarbetat med LiU om sådana här så kallade Damd-kurser. Slutprodukten, det studenterna kommer fram till, är intressant, men allra viktigast är vägen dit – processen, samarbetet och det gruppen lär sig under tiden.
Behoven styr konstruktionen
Marie Bengtsson säger att uppdraget är betydligt mer komplicerat än att bara bygga en produkt som löser ett givet problem.
- Det viktiga är konstruktionstänkandet, att lära sig förstå, bryta ned och definiera ett problem. Vad är det egentligen som behövs i det här fallet? Först därefter, när man vet det, kan man börja konstruera den faktiska produkten, säger hon.
De två studentgrupperna har mest kommunicerat över nätet, men också träffats tre gånger, en gång på LiU och vid två tillfällen på Stanford. Där görs också slutredovisningen i början av juni. Grovt uppdelat har arbetsgången gått från inläsning, observation och intervjuer med olika intressenter till definition av behov och framtagande av de första prototyperna.
En period arbetade man med så kallade ”dark horse”-prototyper – produkter som man egentligen inte trodde på, men var viktiga för att tänka utanför boxen.
Tävling mellan grupperna
- Det var en frustrerande period. Det enda vi tänkte på i början var kommunikation, som vi ju just då inte skulle tänka på. Men det var nyttigt också, säger Carl Magnusson.
Emma Luengo, Stanford, och Valerie Besslich, LiU.
Efter hand smalnade arbetet av och inriktade sig allt mer mot en fysisk produkt. Eller kanske två – så sent som i mars hade den amerikanska gruppen en lösning och den svenska en helt annan. Då hade amerikanerna byggt en vatten- och stöttålig apparat som var ganska klumpig, medan LiU-gruppen var inne på någon form av smart kort som drivs med solceller.
- Och båda grupperna tyckte förstås att deras lösning var bäst, säger Carl Magnusson och Joachim Neguembor och medger att det varit en del kulturkrockar under resans gång.
- Amerikanerna har kanske lite mer självförtroende än vi. . . De säger att så här ska vi göra, presenterar tio tänkbara lösningar och tillägger att det kanske finns ett litet problem. Vi svenskar lägger fram en tänkbar lösning men tillägger snabbt att det finns tio problem. . . Och inte tar de några raster heller.
Enades till slut
Emma Luengo från Stanford tycker att skillnaderna mellan utbildningarna egentligen varit större än de nationella olikheterna. De blivande ingenjörerna är mer inriktade på att bygga och konstruera och att alla detaljer ska vara helt rätt, medan strategistudenterna oftare frågar varför och ser till de stora dragen.
Presentation på LiU.
- I början kändes det som att bestiga ett högt berg, men efter fyra-sex veckor var vi ett team. Jag skulle definitivt göra om det, kursen har varit väldigt bra. Det allra bästa var att vi var så fria och kunde lägga upp arbetet som vi ville. Marie och Juan fanns där hela tiden, men bara i bakgrunden, säger Kai Grüner.
Och resultatet? Även om resan var kursens mål, är slutprodukten också viktig (inte minst för presentationen på Stanford). Jo, till slut enades grupperna och byggde en anordning som skapar sitt eget nätverk och där batterierna räcker i över en vecka. Till apparaten, som stänger av sig själv när den inte används, kopplas en app för kommunikation med anhöriga och räddningspersonal.
Allt fungerar, efter hårt arbete in i det sista!
Fakta
- DaMD står för Design thinking and Multidisciplinary Development projects. Förutom projektet med Stanford och Saab, har LiU I år också drivit två liknande projekt med universitetet i Karlsruhe och företaget BASF respektive det schweiziska tågbolaget SBB och universitetet i St. Gallen.
- I teamen ingår blivande ingenjörer med olika inriktning tillsammans med studenter som läser IT, design, strategi och management.
- Projekten drivs inom ramen för det så kallade Sugar Network med 24 universitet runt om i världen. Det globala nätverket arbetar för att föra samman lärosäten, studenter och företag i nio månader långa projekt. En av grundtankarna är att studenterna ska komma från olika utbildningar. Läs mer här: Sugar network
- Sugar Network är i sin tur en spinoff på kursen ME310, som firade 50 år på Stanford 2017. Läs mer om den kursen här: Engineering desing course reaches 50th year
- Intresserad av att vara med nästa år? Här hittar du all information: How to apply