Det går samtidigt inte att komma ifrån att prioriteringar och gränsdragningar i den offentliga vården måste göras och de facto görs. Dels räcker resurserna inte till för att tillfredsställa alla vårdbehov och dels öppnar den medicinskteknologiska utvecklingen upp för nya alternativ och möjligheter som också behöver få plats. Prioriteringar är inte bara känsliga utan även etiskt och politiskt svåra, de handlar om människors livskvalitet och hälsa och om vad vi som medborgare vill att hälso- och sjukvården ska vara.
För att skapa förtroende för sådana angelägna och svåra beslut är det oerhört viktigt hur arbetet bakom besluten ser ut och inte minst hur detta uppfattas av de som arbetar i hälso- och sjukvården. Personalens uppfattningar är viktiga då de ger signaler till patienter, eller till medborgare i allmänhet, om prioriteringarna och gränsdragningarna kan uppfattas som rimliga. På så sätt kan de som arbetar inom hälso- och sjukvården ses som en förlängd arm för den offentliga hälso- och sjukvården till medborgarnas förtroende.
I min doktorsavhandling har jag studerat hur organiseringen och arbetet med policy för hjälpmedelsförskrivning går till i två landsting, Landstinget i Östergötland och Landstinget Gävleborg, och därigenom förutsättningarna för att skapa intern legitimitet och förtroende. Jag har intervjuat sammanlagt 57 hjälpmedelsförskrivare (främst arbetsterapeuter och sjukgymnaster) och tjänstemän för att få fram hur de faktiskt gör när de arbetar, skapar och använder en policy för hjälpmedelsförskrivning.
I en miljö av begränsade resurser tvingas hälso- och sjukvårdens personal hantera flera typer av krav, det kan vara att följa regelverk, se till patientens vårdbehov, följa sin professionella kunskap och följa beslut tagna i landstinget. Dessa krav är inte bara något som förskrivarna tvingas hantera utan även tjänstemännen. Hur dessa krav ska balanseras är ofta en tuff uppgift. Brukarnas vårdbehov och situation följer ingen mall. Som förskrivare kan det därför vara svårt att i sin professionella roll veta hur man ska göra. Förskrivarna har ofta dubbla lojaliteter där de ska beakta både brukarnas vårdbehov och följa de beslut som tagits inom landstinget, dessa kan ibland gå på tvärs. Vid situationer som handlar om prioriteringar är det betydelsefullt att de olika personalgrupperna känner stöd för sina handlingar, hittar argument att lyfta fram gentemot patienten men också i sin egen roll och för andra inom organisationen. På så sätt kan olika disharmonier och budskap i organisationen undvikas.
Organiseringen och arbetet skiljer sig i de två landstingen. Det gemensamma är skapandet av olika signalsystem och s.k. ”mellanled” som finns på olika nivåer inom organisationen. Dessa fungerar som arenor där de olika personalgrupperna kan diskutera, utbyta erfarenheter och skapa en gemensam förståelse för sin roll i sammanhanget, dvs. vad de ska göra, hur de ska göra och hitta stöd att hantera faktiska situationer. Arbete med prioriteringar är en dynamisk och interaktiv process. En policy är inget som skapas uppifrån utan den skapas kontinuerligt. ”Att bolla” med varandra och ha eller vara ett ”bollplank” för att hitta stöd, för att skapa en gemensam förståelse inom sin personalgrupp och med andra personalgrupper om hur man ska göra och vad ens roll är i sammanhanget är en viktig del i skapandet av intern legitimitet och förtroende inom organisationen. Att vara delaktig i arbetet ger trygghet. Här har mellanled en viktig funktion.
Ann-Charlotte Nedlund, IMH, Linköpings universitet
