Redan på tidigt 70-tal beskrev Marshall H Klaus och John H Kennell att perioden direkt efter födelsen är viktig för utvecklingen av en god anknytning mellan mor och barn. Klaus och Kennell beskrev olika beteende som var viktiga för att främja anknytningen mellan mor och barn. Sådana beteende inkluderar beröring, hud-mot-hud kontakt, ögonkontakt och att trösta barnet.
När de för tidigt födda barnen föds separeras de ofta från sin mamma för att vårdas i kuvös för att få värme och fukt. Förlust av föräldrarnas närhet är en av de mest potenta stressfaktorerna tidigt i livet. Exempelvis har spädbarn som upplevt känslomässig försummelse under sin uppväxt påvisbara förändringar i stressystemet (HPA axeln) och ökade nivåer av stresshormonet kortisol vilket leder till kognitiva problem.
En återhämtning av stressystemet kräver att barnet upplever trygghet, d.v.s. har en nära relation med en konstant och lyhörd vårdgivare som kan förstå och bemöta dess signaler. Hud-mot-hud vård eller kängurumetoden, innebär att det för tidigt födda barnet vårdas hud mot hud i en upprätt position på förälderns bröst, alternerande mellan föräldrarna dygnet runt istället för i kuvösen. Forskning om kängurumetoden visar att det är en säker metod att använda på barn som är måttligt för tidigt födda, att det främjar amning och gör att barnet är lugnare och sover mer.
Det övergripande syftet med denna studie är att studera om känguruvård dygnet runt är applicerbart och till barnets och familjens fördel i en högteknologisk neonatalvårdsmiljö i Sverige.
Metod: prospektiv randomiserad studie i kombination med bearbetning av kvalitativa data.
