Under 2004 genomfördes sex månaders fältarbete i Nkolokotho på landsbygden i provinsen KwaZulu Natal. Majoriteten av familjerna på landsbygden är arbetslösa och lever under den nationella fattigdomsgränsen. KwaZulu Natal har beskrivits som epicentrum för hiv-pandemin och många av familjerna har någon familjemedlem som är hiv-positiv eller har dött på grund av viruset. Forskningen handlar om att förstå vad talet om relationer som avgörande för en individs hälsa betyder. Det handlar till exempel om att förstå vad det innebär att en bruten förbindelse kan vara en representation av sjukdom. Det kan också handla om varför det anses viktigt att återknyta kontakten med förfäderna, eller skuggorna som de också kallas, för att återställa hälsan.
Hälsa som samhörighet
Familjemedlemmarnas berättelser visar att de rör sig mellan olika slags medicinsk kunskap samtidigt som de upprätthåller en diskurs om läkande där den fysiska kroppen, familjen och fädernegården hänger samman. Läkande och medicin syftar i det här sammanhanget till att förena människor. Hälsa som samhörighet uttrycker en representation av jaget som förbundet med andra, och speglar historiska och nutida erfarenheter av separation. De ständiga försöken att återupprätta sociala relationer och hävda platsens och förfädernas betydelse för hälsan utgör en reaktion på människors position i det nya Sydafrika, inte som en organiserad rörelse men som ett motstånd manifesterat i det dagliga livet.Återvändandets betydelse
Under postapartheid har landsbygden i Sydafrika lämnats i ett slags vacuum och många män och kvinnor i mellangenerationen reser till storstaden som interna migranter. Sedan 2008 har forskningsfältet därför utsträckts till att omfatta en kåkstad utanför Durban där flera av familjerna i Nkolokotho har ett andra hem eftersom storstaden kan utgöra en möjlighet till arbete.Med inspiration från Adriana Cavareros feministiska filosofi analyseras människors återvändande till landsbygden när de drabbas av allvarlig sjukdom. Trots att familjerna på landsbygden har lång väg till en medicinsk klinik och dålig tillgång till mediciner och läkarvård, framställs återvändandet dit som ”den stora medicinen”. Återvändandet är också en praktisk nödvändighet eftersom en hiv-smittad person behöver livslång behandling med bromsmediciner och därmed blir beroende av vård och omsorg som det sydafrikanska samhället inte erbjuder fattiga människor som saknar hälsoförsäkringar. I ljuset av Cavareros teori om att ”väva samman” blir det synligt att människor reagerar på det samhälle som har byggts för dem. Att återvända till landsbygden i en tid av sjukdom framstår som ologiskt och irrationellt men utgör hälsostrategier, om än bristfälliga, för att väva samman splittrade samhällen och familjer.
