Parisavtalets temperaturmål var en politisk succé och ett önskat steg mot ett fokus på en direkt och mätbar klimatförändring. Avtalet baseras dock på varje nations kapacitet att kvantifiera sin egen påverkan på temperaturen – d.v.s. alla växthusgasflöden behöver beaktas – och att visa att lokala åtgärder för att minska växthusgasemissionerna verkligen fungerar. Tyvärr saknas sådan kapacitet trots tillgång till många typer av modeller, för att det saknas mätmetoder som ger växthusgasdata med tillräckligt hög upplösning för att validera modellerna. Ett annat betydande problem är att markanvändnings- eller marktypsdata är mycket mer osäkra än vi ofta tror, så en stor osäkerhet i växthusgasmodellerna rör ytor med olika marktyper. Vi behöver metoder för att bestämma växthusgasflöden och marktypsareor som har högre upplösning, är mer kostnadseffektiva, och passar på olika skalor.
Växthusgasmätningarna behöver också vara mobila och lättanvända utanför akademin inom olika sektorer, aktiviteter och landskapstyper. Ny och pågående forskning har gjort betydande framsteg med sådana metoder baserade på (1) en hyperspektral växthusgaskamera, (2) sensornätverk för växthusgaser, och (3) ny precis och högupplöst marktypsmodellering. Detta projekt tar sig an utvecklingen från akademiska prototyper till nya funktionella applikationer som är anpassade för användning i olika samhällssektorer och i forskning för att möjliggöra mer tillförlitliga modeller och växthusgasbalanser.
Detta projekt är ett samarbete mellan Linköpings universitet (värdinstitution; Prof. David Bastviken huvudansvarig), Göteborgs universitet, Umeå universitet och University of York.
Finansiär
Formas
