Segregation och utbildningsresultat bland andragenerationsinvandrare
Denna forskning syftar till att belysa de processer på mikronivå som ligger bakom vardagsrutinerna och som bidrar till att upprätthålla ojämlikheten mellan olika grupper. Jag undersöker de mikromekanismer genom vilka bostadssegregation påverkar andragenerationsinvandrares utbildningsresultat. Jag använder segregationsmönster för att kartlägga sociala nätverk och tillämpar därefter nätverksteori för att utforska de vägar genom vilka kulturellt kapital överförs mellan medlemmar i etniska grupper.
Kontakt och invandringsfientliga attityder
De mekanismer genom vilka negativa attityder gentemot invandrare omvandlas till röster på invandringsfientliga partier är ännu inte helt klarlagda. Att rösta på politiska partier med invandringsfientliga program är dock utan tvekan det vanligaste uttrycket för dessa känslor i Europa. Jag testar kontakthypotesen, som går ut på att när medlemmar av den etniska majoritetsgruppen kommer i rutinmässig men ytlig kontakt med medlemmar av den etniska minoritetsgruppen, kommer redan existerande negativa attityder gentemot minoritetsgruppen att upprätthållas eller förvärras. En rumslig analys av valdata från varje vallokal i Sverige för riksdagsvalet 2010 (n= 5 688) ger stöd för hypotesen. En stor del av variansen i röstningen på distriktsnivå kan förklaras av andelen icke-västerländska invånare i angränsande stadsdelar. Resultaten tyder på att sannolikheten för att invandringsfientliga attityder omsätts i röster ökar i stadsdelar där invånarna sannolikt har flyktiga kontakter med invandrare, och jag testar detta ytterligare med en fallstudie på stadsnivå. Jag har samlat in observationsdata om synligheten av icke-västerlänningar i en medelstor svensk stad och funnit att rösterna på Sverigedemokraterna ligger över det nationella genomsnittet där invandrare är mest synliga. Dessutom är effekten av invånare med icke-västerländsk bakgrund på rösterna mot invandring mest uttalad i regioner som historiskt sett inte har haft någon betydande invandring från icke-västerländska länder, vilket tyder på att de negativa effekterna av ytliga kontakter avtar med tiden.
Neonationalism i Västeuropa
I denna studie undersöker Maureen A. Eger (Umeå universitet) och jag de invandringsfientliga politiska partiernas förändrade program under de senaste fyrtio åren. Dessa partiers ökande popularitet i Västeuropa har uppmärksammats i stor utsträckning, men det råder förvånansvärt liten enighet om den underliggande politiska ideologin hos denna partifamilj och dess anhängare – det saknas framför allt internationell forskning som kartlägger partiernas positioner i ett tvådimensionellt politiskt rum över tid. Med hjälp av data från Manifesto Project (1970–2010) analyserar vi valplattformar för partier som i litteraturen har identifierats som radikala högerpartier och visar att de har förändrats kvalitativt mellan 1970 och 2010. Dagens partier skiljer sig fundamentalt från sina föregångare genom att nationalistiska krav är avgörande. Vi använder sedan European Social Survey (2002–2010) för att bekräfta att väljarnas attityder stämmer överens med de samtida partiernas program. Våra resultat pekar på en sammanhängande politisk ideologi, som delvis kan vara orsaken till dessa partiers senaste valframgångar. Baserat på våra kombinerade analyser drar vi slutsatsen att dagens invandringsfientliga partier utgör en ny, distinkt partifamilj, som vi kallar neonationalistisk.
Subventionering av kostnaderna för kollektiva åtgärder
De polska bönderna blev politiskt aktiva efter demokratiseringen 1989, trots att de endast i begränsad utsträckning hade deltagit i Solidaritetsrörelsen. Jag prövar hur väl teorier om sociala rörelser kan förklara detta fenomen genom att undersöka protesternas frekvens och intensitet under perioden 1980–1995. Jag finner att klagomålsmodeller har liten förklaringskraft, att politiska möjligheter förklarar protesternas frekvens och att resursmobilisering ger insikt i både frekvensen och intensiteten hos protesterna. Som komplement till befintliga teorier presenterar jag kvalitativa bevis för att utvecklingsprogram utformade för att omstrukturera jordbrukskooperativ skapade mobiliserande strukturer. Reformerna var avsedda att hjälpa familjejordbrukare att anpassa sig till den nya marknadsekonomin. Eftersom de flesta protesterna riktade sig mot liberaliseringspolitiken drar jag slutsatsen att utvecklingsorganen, genom sin kortsiktiga framgång, oavsiktligt subventionerade kostnaden för kollektiva åtgärder som gick emot deras långsiktiga mål.
