Min första observation av cellrörelse var när jag precis skulle påbörja mitt examensarbete hos Professor Karl-Eric Magnusson vid Linköpings universitet.
I ett mycket enkelt mikroskop hade jag ett prov bestående av fingertoppsblod från mig själv där de röda blodkropparna sköljts bort. Kvar på ytan fanns de vidhäftade vita blodkropparna och då framför allt neutrofiler.
Eftersom celler vill ha en kroppstempererad miljö satt jag och höll en gammal hårfön i ena handen från vilken jag blåste värme över provet. När temperaturen i provet ökade kunde jag se hur cellerna började röra på sig. Som mikroskopiska sniglar gled de, huller-om-buller i alla riktningar, långsamt över ytan. Inne i cellerna kunde jag se hur organeller, granuler och annat strömmade i rörelseriktningen.
Jag blev otroligt fascinerad över att min kropp är full av dessa, förhållandevis, självständiga organismer som patrullerar mina vävnader i jakt på inkräktare. Sedan dess har jag förundrats över de molekylära mekanismer för hur cellrörelsen går till, hur en så liten biologisk enhet kan känna av sin miljö, aktiv ändra sin cellulära form och röra sig riktat mot ett specifikt mål.
Jag insåg förstås också att jag måste lära mig och bli riktigt bra på mikroskopi för att få högkvalitativa bilder och filmer. Därför har mikroskopi följt mig i min yrkeskarriär och det är grunden till att jag nu är föreståndare för mikroskopienheten vid Core Facility.
Att forska på hur celler rör sig kan te sig abstrakt för allmänheten, men man måste förstå hur viktig den är i så många processer såsom fosterutveckling, omsättning av vävnad och organ, immunsvar och sårläkning. Sett till cellsignalering är cellrörelse mycket hårt kontrollerad, men det blir ändå fel ibland.
Cellrörelse i obalans orsakar skador i fosterutvecklingen och i den vuxna organismen kan cellrörelse orsaka kroniska inflammationer med ständig rekrytering av rörliga immunceller. Det är också cellrörelse som är grund för metastasering, spridningen av cancerceller.
Vi behöver därför förstå de molekylära mekanismerna. Vi behöver identifiera de delar som skiljer normal rörelse från skadlig rörelse för att veta hur felaktig rörelse ska hindras samtidigt som den livsnödvändiga rörelsen får fortgå.
